Svek och förvirring dränerade din lagun av turkos energi. Någon slet bort charmen av det hallonléende som sommaren hade skänkt åt dina läppar. Samma någon stack en rostig spik genom sfären som omgav den kraft vilken hade satt höfter i rörelse.

Allt älskande försvann när vindar i lavendel stillnade, de byttes ut mot stormbyar och rök av förmultnande minnen. Nu osade det unket av allt som var förbi och en kyla spred sig i dina leder. Andetag betydde inte längre passion. Din tro fick inte fäste, utan sjönk ner genom jordskorpan.

Du ångrar den dagen, då du lät henne försvinna bortom synhåll.

Förhoppningen på hennes förmåga blev övermäktig. Den tyngde ner hennes skira vingar, då hon förvandlades till en nyckelpiga som du blåste bort från din fingerspets. Önskningen fladdrade iväg med vingslagen, när hon steg mot himlen.

Men du väntade inte, utan vände ryggen till och sprang. För du var rädd att hon inte skulle komma tillbaka. Och du fann dig själv stående ensam i en otäck skymning, när vinden vände och höstluften pep lungorna.

Seså, slösa inte fler tårar. Det finns ingen mening med att sörja över läpparnas färger som flagnade bort. Höst innebär förändring. Vinter betyder återhämtning. Låt tröttheten få sova ifred, för maskrosorna kommer att blomma upp och kittla lusten till liv i vår igen.

Andas in lugnt och fråga dig istället, om du kan förstå betydelsen med avstånd. Du tänkte inte på att syre behöver flöda i mellanrummen. Kanske var det därför desperationen skrek som ett kolikbarn, du tillät inte spontant virvlande danser eller soloskratt. Andetagen blev så ytliga att de nästan upphörde.

Utan avstånd försvinner magin med närhet, med beröring. Så stå inte för nära; tryck dig inte tätt intill. Det är så vi kan se och uppleva lugnet i det sanna. Att älska inifrån och ut. När vi äger den styrkan behöver vi inte klamra oss fast vid varandra som blinda musungar.

Var varsam nu, för kryckor växer i mörkret. Lyssna inte till deras viskande lockrop, snälla, lita inte på deras lögner. Det är farofyllt att ta stöd från tvivel, du riskerar att låta tron torteras av dina egna hjältar.

Och marken sjunker undan och världen krymper och den tränger sig in som spjut genom dina tinningar. Akta dig för att låta illusionerna ta över. Och för att bara överleva.

Det gör dig inte till en dålig människa, att du kände desperationen som nålar längs ryggraden och flydde i brist på vita tankar. Du ville slippa bli besviken, slippa bli lämnad igen. Men tänk om du hade sett när hon kom tillbaka; hon såg dig stå där med stålknutna nävar och förstod att inga böner kunde hjälpa dig.

Ge dig själv förlåtelse.

Hon flyger fortfarande omkring, i stillheten av gryningsdimmor, med sina mångfacetterade tydningar av världen, sina poetiska framtidsvisioner och hon litar på att du kämpar för din tro. Så bli vän med natten.

Jag har aldrig lämnat dig.