de frågar, hur känns det för den blinde när han stänger ögonen,
ser han samma oändliga hål rätt ut mot världen eller är det bara
känslan av att gång på gång nå botten, slut,
som dödar ordet?

ni vet visst ingenting om hur man önskar,
hur man drömmer om att öppna fönstret
med sin egen kropp
sila glaset, skärvor, natt och månljus genom tovigt hår
och vakna levande på marken.

obeskrivligt, säger de och finner ordet
de frågar det känns,
att blunda för den allra sista gången
hur känns den, kärleken,
då berättar jag om
den blinde, ensamme, vaknande med gruset i sin mun,
ett med vinterjorden
han känner inte smärtan,
och ser röken från en annans andetag.

ingen hoppar ensam.