vår tid har räckt nog för att besöka alla tänkbara platser

men innan vi återvände till samma bänk
där dina läppar för första gången öppnade mina
och jag frös fast klockan på vår sida
lät jag inte dig göra det
förrän världens infiltratörer försvann
från en grönmålad yta

de är alla spioner, och baciller från andra
jag älskar dig mest
och ingen annan får någonsin smaka

jag stängde ett öga,
det föll som ett luftburet täcke
för att få dig att somna mot mig
och forma min axel såsom kroppen formar
de allra envisaste fibrerna på ett örngott, till de allra mjukaste möjliga
du gör mina knotor till de rundaste, varmaste
för dig själv
och bara
för dig.



håll dörren mot vårt stjärnfyllda sovrum alltid på glänt, trots mina stryptag,
du vet nog inte när varje gång jag lägger handen på ditt bröst
dör jag av glädje för att du fortfarande andas

och då solen gör de kala träden mindre farliga, spetsiga
saluterar en drös av mjuka vingar, från taken, från staden
från hjärtat ända ut till mina fingerspetsar lyfter ännu en natt
av den vaksammaste kärleken i världen.