några månader gav de mig
från den vita munderingen
kom inte de oskyldiga orden
jag hörde dem inte,
de hörde mig
mitt liv gick inte att greppa i farten
så jag lät begreppet kittla och
höll

andas

lungorna
de har två månader
sammanfattningsvis
en månad var
du är döende,

vitrockarna lämnade jag åt
det uttalade åt
oskyldighetens barn
vilka är de att berätta om
allvaret
när sagor ännu finns



då jag tagit adjö av mina fotsteg på ett landskap av
fläckig laminat
kastat liljor på en grav av mitt namn
så gjorde jag saker

jag glömde
vad

jag fick ett slut,
hållplatser lyser som starkast i nära sken
som er hud rodnar då ni erinrar er om solen
det är inte vi som färdas i rymden, vi står still
i meningen med livet
på bussen hem var jag mörkare

det begravde mig
packad mellan en självklar tid,
det finns något svartare än
sömnen

gräv dig ut

och jag bökade
i sängen

så födde jag ett fält av berg på strykta plana lakan,
lämnade min kropp
suddig

innan persiennerna vinklades rätt så även ljuset visste
du kan aldrig hälsa på mig mer,
mötte en utgrävd pekfingertopp
den distinkta himlen.