En sjungande blomma sa till mig.
Gå till vindens boning och tala
med duggregnets violetta gudinna.

Duggregnets gudinna sade till mig.
Lyssna inte till sjungande blommor,
de förför bara ditt spruckna sinne.

Så jag flög på en humla hem igen.
Släckte jointen och hörde den blå färgen
lossna från min brevlådas fingrar.

Tapeterna smekte mig till sömns.
I drömmen kände jag smaken av musik
och förstod att natten fanns inom mig.

Den sträva morgonsolen skrek till mig.
Ta på dig molnet och kom ut.
Då infann sig plötsligt verkligheten.

Min blomma stod där i sin kruka,
Takfläkten var vindens boning.
Och min blåslagna svettiga panna….
ja resten vet jag ej.

© Boa Berg
2005-01-06
03:10