Telefonen är död.
DIN telefon är död.
Mina geléfingrar knappade in dina siffror som jag lärt mig,
utan och innantill. Mitt högra närliggande öra mot luren, lyssnade spänt, på ton efter ton ”Hoppas, hoppas att det är du själv som svarar den här gången” tänkte jag hypnotiskt, och försökte koncentrera mig på vad jag ska säga när du svarade.

Mitt hjärta sprang så fort att jag knappt själv hängde med i det höga tempot. Då äntligen, när en oigenkännlig röst trängde igenom telefonen, stannade mitt rakethjärta i farten. Det som blev sagt i luren av den okända rösten, har fastnat i min hjärna som ett evigt mantra:
” Nummer 1. 2. 3. – 4,5. 6,7. 8,9. har upphört att existera. Ytterliggare information kan inte anges” Klick.

Mina ögon blötläggdes av vattenmassan som strömmade ut genom tårkanalen, ”Hur ska jag nu få tag i dig?!!” ropade jag högt av förtvivlan.
Det kanske är försent trots allt??

För du trodde ju inte att jag var kär i dig, sa du.
Men du fick ju inte veta det av mig så det förklarar ju det hela.
Det är mitt eget fel att det blev som det blev, jag önskar att jag kunde vrida tiden tillbaka för då skulle jag själv ha sagt mitt hjärtas inre önskan. Rakt till dig, utan några omvägar.
För nu vet jag att det är DU som gör mig kärlekskrank av längtan, DU som gör mig het som elden och JAG blir yr av alla fjärilar i magen.

Dem gånger som du har gett mig en kram,
de ögonblicken kommer jag aldrig att glömma.
För jag ville aldrig att dina kramar skulle ta slut. Inte på riktigt i alla fall och inte så fort som de gjorde i verkligheten. Jag är en vanlig kvinna som längtar efter närhet och kärlek, ömma smekningar mjukt som sammet, och vackra ljuva kärleksord.

För på än vilka hjärtats stigar jag än må vandra.
Där begår kärleken MORD!


AV: Jonna 19/12 -06