Jag tror jag tappade livet i
badkar fulla av blod någongång i februari
tillsammans med allting jag höll i tillsammans
med alla mina drömmar

för visst är det tragiskt att
vår generation målar blod med ångest och
inte orkar stå upp utan
fingrarna i halsen
men
någonstans kommer självdinstansen och jag
inser att jag faktiskt aldrig varit mer än
ett ord på någons kudde
en dröm på under en sömnlös
gnagande natt

och jag kan bara skratta åt allting jag
ofrivlligt men så
självmant förlorat och gräva ner fingrarna
lite djupare in i huden för att verkligen leva upp till
den roll jag som så många andra tilldelats i
livets satiriskalotteri

Vi lämnar fläckar och glöms bort