Hon log med hela ansiktet och frågade om jag ville se hennes tändstickssamling. Åh herregud nej jag ville inte se hennes tändstickssamling, men jag log tillbaks och följde efter
Vad ska man säga. Vad ska man säga?! Jag sa ingenting. Hon samlade på tändstickor. Inte på askarna, inte på tändstickor i olika färger eller former- hon samlade bara på tändstickor. Fyra centimeter trä med svavelmössa ,gånger en miljon. Eller mer, jag ville inte tänka på det för jag hade redan börjat kallsvettas. Hon hade inget liv. Jag visste inte hur jag skulle lägga fram det, men fram måste det. Hon måste skaffa vänner, hon måste ha ett jobb med karriärsmöjligheter, hon måste ha en äkta man eller åtminstonne en pojkvän, och en unge, helst tre. Åh herregud, nu hade jag sett hennes tändstickssamling och nu måste jag rädda henne från den. Man kan inte bara lämna en människa ensam med en miljon meningslösa pinnar.
Skulle jag visa henne en tändare och försiktigt förklara att ingen egentligen behöver tändstickor? Jag hade ju faktiskt en tändare i väskan. Jag fingrade på den en stund och funderade, men jag tog aldrig upp den. Jag vågade inte. Jag ville inte. För hon log fortfarande och jag ville inte vara den som fick henne att sluta le.

Men nån måste ju. Eller hur?