Jo det är sant

att jag genomgick en cell-sam upplevelse

den där gången vi stod i korridoren

och bara höll om varann.

"Jag förstår inte", sa du. "Nä", sa jag.. fast jag visste...

visste att detta var början på en resa

och att du inte ville följa med.

Just då förstod jag också att du skulle bli drabbad

av samma upplevelse

fast med andra vokaler, andra symtom.

Du grät säkert.

Fast jag vet inte. Kanske du bara hatar...

Kränkt och förnedrad står du kanske

framför spegelbilden som så hånfullt i alla tider

blängt sin sanning rakt i ansiktet på dig.

Det finns ingen nåd i smärta. Ingen pausknapp i väntrummet.

Det är bara att genomlida,

lika säkert som stammens bark är en del av trädet.

Tanken for genom huvudet att kämpa för det jag drömt om, att slåss för det jag aldrig någonsin vågat hoppats på

Du känner inte min sorg, känner inte mitt blodomlopps förvirrade vägar.

Du bara dömer utefter en primitiv egoism

om det egna jagets behov av frid och smärtlindring.

"Jag förstår inte", sa du och jag visste med ens

att detta var det lindrigaste alternativet.