som en stor jävla klump i magen och ett mörkt jävla moln i huvet sitter den där.
Ilskan.
som gör det så jävla svårt att tänka,
att fungera.

jag måste lugna ner mig.

jag vill bara slå någonting,
jävligt hårt.
drämmer handen i väggen.

jag måste lugna ner mig

sätter mig vid datorn,
letar fram lite bra musik med mycket trummor och bas i.
skruvar upp volymen till max.
golvet vibrerar.
och jag skriker rakt ut i skydd av musiken.

jag måste lugna ner mig

loggar in på poeter.
börjar skriva,
och får på så vis utlopp för min raseri.
jag bryr jag mig inte om om vad jag skriver,
att bara skriva hjälper.

Jag måste lugna ner mig.

\"jaa varför inte, hon har ju bara varit hemma EN DAG dehär året.
det är så typiskt henne att ALLTID bli arg
hon kunde lika gärna stannat hos sin far.\"
orden tränger in till mig genom musiken.
planerna om att slå söner nått eller sticka ut genom fönstret och uppslukas av mörkret och gatlyktorna i en timme eller två,
känns just nu jävligt lockande

jag måste lugna ner mig.

allt eftersom orden rinner ur mig
krymper klumpen i magen och av det svarta molnet i huvet återstår nu bara grå dimma
musiken och skrivandet har gjort sitt


jag antar att jag är det närmaste ”lugn” jag kan komma i kväll