Tevattnet kokar jag är bredvid, dansar. Du är på ovanvåningen. Surfar på nätet eller kanske skriver nåt viktigt. Du skriver viktiga saker ibland, förlossningen av orden våldsam & påfrestande. Knapprandet hörs iallafall, fingrar mot tangenter snabbt snabbt. Jag vet precis hur du ser ut. Koncentrationen i ansiktet, du har glasögonen på dig. Jag tycker om hur dom får dig att framstå.
Tevattnet kokar jag häller upp i en kopp. Den är inte nydiskad den är smutsig kommer du fnysa när du ser. Jag kommer inte bry mig, sen är det borta. Citronte. Det är inte en märkvärdigare dag än så. Vattnet ångar, jag rör mig med musiken i kroppen.
Jag öppnar ett fönster, andas två djupa ett ytligt. Luften hela vägen och sen lungorna. Det duggregnar ute.
Trappan knarrar likadant alltid. It\'s in my bones, och det där skeva leendet. Träet under mina nakna fötter är strävt. Jag vet att jag lever men glömmer det ibland.
Jag sjunger med i musiken, Under the bridge med Red Hot Chili Peppers på repeat.
Du har tyllkjolen på dig jag undrar varför. Du har inte samma vemod som jag. Det finns olika sorter, vi har ett varsitt hjärta. Du gråter på nätterna ibland, jag har hört det.
Jag smuttar på teet du stirrar på skärmen. Bränner tungan, du reser dig oväntat : kramar mig. Jag spiller te på golvet vi ser på medan träet suger upp det.
En tefläck på golvet är aldrig mer än en tefläck på golvet.
Hyresvärden har valkiga händer och du kan läsa hans livslinjer säger du. Du har aldrig varit närmare än två meter men du kan läsa på håll. Säger du.
Jag undrar om Simon om Jonas om Kim om din mamma din syster, jag tar för stora klunkar av det varma. Du undrar inget svarar ingenting; du skriver ett viktigt arbete. Det ska vara färdigt om trehundraåttisex minuter & nitton sekunder & min klocka är sönder.
Jag gör aldrig vettiga saker och vi accepterar i stort sett att jag är hopplös. Bara ibland försöker du övertala mig, uppmuntra, men det är mest för sakens skull och när jag säger att eftersom jag är så ovettig så är det nog bäst att jag dör, då kramar du mig tills det knakar i mina revben. Tårarna i dina ögon tar man sällan på allvar.
Den trygga känslan kärleken, den som man misshandlar och blåmärkena som man bara kallar för lovemarks. Vi är idioter vi är gudar i vårt universum vi lever men har tryckt på pausknappen. Vi lever alltid i paus; andningshål.
Vet om att tiden tryckt med sitt långa seniga finger på play utanför vår sfär men låtsas inte om det. Paus ljuger vi.
Jag går ut i duggregnet stannar ute tills jag är blöt. Går in och lägger en filt över den blöta kroppen som är jag. Så svårt att förstå.