Sorlet från minst trettio fjollor med för mycket alkohol i blodet alternativt ett för stort ego fyller rummet. Folk springer ut och in hela tiden. Hår ska lösgöras från spolar, naglar ska manikyreras, lösögonfransar klistras fast.
Jag kan inte låta bli att le. För några sekunder känner jag mej märkligt avskärmad från allt och alla, allt skrikande och skrattande. En känsla av välbefinnande, frid.
Men José avbryter det meditativa tillståndet genom att börja pudra glitterrouge över mina kindben, pladdrandes om något one night stand med den största kuken han någonsin skådat. Jag nickar mekaniskt, vet att han klarar av en diskussion helt själv, bara man ser en gnutta intresserad ut. Jag möter blicken i spegeln, dom hårdsminkade ögonen ser förvånade ut bakom täta kolsvarta ögonfransar.
”Hej där” säger jag och José stannar upp en halvsekund och ger mej en förbryllad blick.
”Snackar du med mej?” undrar han men inväntar inget svar.
Jag nynnar med i musiken som forsar ut ur dom plastiga högtalarna. Det är nån slags latinorytmer, ganska gräsligt egentligen, men det gör mej ingenting.
José sprayar lite extra hårspray över mina gyllenbruna lockar. Jag ger honom en kindpuss som tack och reser mej sedan upp, rättar till lösbrösten under den silverglittrande klänningen. Går bort till min sångfågel, ber henne massera mina stämband. Hon ger mej en underlig blick och skrattar lite.
”Var sitter dom då?”
Jag pekar på hjärtat och hon bara skakar på huvudet. Börjar massera öronsnibbarna istället, frågar henne om hon också vill ha lite massage. Hon hör inte, hon är fullt upptagen med en strumpbyxa som det gått en maska i. Mannen som bär dom ger ifrån sej ett förskräckt pip och handen flyger upp till den välmålade munnen.
”Oh my god!” tjuter han och börjar hyperventilera.
Jag tänker: Det här är mitt folk, det här är mina människor.
Lamporna som ramar in dom rosa Hollywoodspeglarna blir till små rymdskepp om man tittar in i dom för länge och samtidigt kisar. Jag tänker att rymden inte går att greppa, stjärnorna går inte att räkna. Men små ufon har landat i vår lilla sfär, små ufon i svettiga glittriga Amsterdam. Det här är en minimal stad jämfört med ett solsystem.
Det är strax min tur att gå upp på scen. José är plötsligt bredvid mej och trycker min hand. Han ser nästan tårögd ut.
”Du glittrar mest av alla, darling” säger han och ler med hela ansiktet.
Hans leende är så varmt, han vill ingen något ont, jag tänker att om någon människa kommer till himlen är det José.
Applåderna börjar hagla på andra sidan ridån, jag djupandas några sekunder och går sedan ut, möter publiken, tänker dom är min mor min far mitt själv. Jag ger mej till dom. Strålkastarna är mitt solsken, det här är ett liv och det jag väljer att göra med det.
Det melankoliska pianot börjar ljuda, och jag. Jag börjar sjunga.


Baren är en jaktmark där alla är rovdjur, men jag ser någon som är zebra och känner någon slags dragning åt hans håll. Jag närmar mej inte alls ljudlöst utan på självmedvetet klapprande stilettklackar. Hans blickar äter mej, jag köper en drink till honom och ler menande. Jag vet hur man gör. Han ser ut att uppskatta min gest.
”Går du hit ofta eller?”
Hans tafatta klyscha får mej att gapskratta. Han skrattar med mej, medveten om lågvattenmärket han just uttalat.
”Kanske” säger jag och böjer mej fram mot honom.
Han ryggar inte tillbaka. Jag sniffar honom på halsen, ger den en lätt kyss. När jag möter hans blick igen är den lättolkad. Dimmig och kåt. Jag tar hans hand och leder honom ut på dansgolvet. Vi dansar med musiken som pulsslag, våra blickar möts ofta och vi dansar tätt, tätt. Jag trycker mej mot honom, han svarar omedelbart. Hans fingrar virrar i mina lockar, smeker min nacke. Han ler och det känns som att vi är dom enda som finns i lokalen. Musiken är väldigt avlägsen nu, bara ett dovt eko långt borta, bara hjärtslagen tunga och massiva.
Hans händer över min kropp, hans hetsiga andning i mitt öra. Vi blir för heta, för varma, måste svalka, kyla ner, kyla av. Jag gör cigarettecken med fingrarna och pekar mot utgången. Han nickar och ler.
”Har du eld?”
Jag ser på honom med hundvalpsögon. Han trollar fram en tändare och skrattar till.
”Kan vi tala i annat än klyschor?”
”Jag vet inte” svarar jag och tar ett eftertänksamt bloss.
Några heroinjunkies sitter lutade mot husväggen och injicerar på varandra. Den ena blänger surt på mej när han märker att han är uttittad. Jag fokuserar på zebran framför mej igen.
Han har ord på sina läppar, jag väntar på att få höra dom men väntar förgäves. Han säger ingenting, bara tittar på mej och ler.
”Vad heter du?” frågar jag och formar rökringar som löses upp i den mörka rymden som hänger ner över oss.
”Emilio.”
Jag sträcker fram handen mot honom, och när han tar den för jag hans späda hand mot min mun och ger den en kyss. Jag ser på honom under lugg och väntar mej en kyss.
”Jag heter Carlos” svarar jag när han bara skickar ett leende till svar.
”Du är vacker” säger han och jag ser inga lögner i hans ögon. Dom är djupa och nästan smärtsamt naiva.
Jag tar dom få stegen som krävs, och kysser honom. Hans läppar mjuka och han smakar gott, sprit och något mer, han svarar med en hunger som förvånar mej. Hans tunga i min mun hans händer i mitt hår, jag smeker hans tajta jeans, han är hård, jag pressar min kropp mot hans.
Någon petar mej på armen, jag lösgör mej en aning och vänder mej irriterat om.
”Har du pengar till en taxi?”
José är hög som en hus, han flinar gillande mot Emilio.
”Nej” säger jag tvärt och hoppas att han fattar piken.
Det gör han lyckligtvis och strosar snart iväg. Min cigarett har försvunnit mellan mina fingrar, jag tänder en ny. Emilio ser lite sårad ut. Jag ler retfullt, sträcker fram den emot honom.
Han tar den, om än en aning motsträvigt. Tar två djupa bloss och frågar var jag bor.
”Kom” säger jag och börjar trippa iväg.
Han kommer efter som en svans.


När jag vill bjuda på te skrattar han åt mej. Jag går fram till honom, knäpper långsamt upp hans skjorta, låter den falla till golvet. Jag älskar den fumliga tafatta känslan som lyckas infinna sej, känner mej som en tonåring. Låter honom klä av mej långsamt, njuter av hans blickar över min kropp.
”Jag vill älska med dej” säger han med ögonen oblygt fästa i mina.
Jag vet inte hur jag ska reagera på hans fina sätt, blir nästan lite rörd men vill inte låtsas om det, istället ler jag och knäböjer framför honom, tar honom i munnen. Han ger ifrån sej ett litet stön och sluter ögonen. Det dröjer inte länge förrän han kommer. Han skriker och jag underhåller mej med att betrakta hans ansikte. Vi förflyttar oss till sängen, han rider mej tills stjärnorna på insidan av ögonlocken exploderar och blir till stoft. Jag tror natten tar slut någonstans mellan hans ryggslut och mitt.


”Sjung för mej” ber han så fort jag slagit upp ögonen. Solskenet sticker sönder mej, jag vädjar att han ska dra ner rullgardinen. Han kravlar sej upp, går bort och gör det. Jag betraktar hans nakna ryggtavla. Han vänder sej om, kommer tillbaka, sjunker ner på sängen.
”Sjung för mej” ber han.
”Du har knullrufs” påpekar jag roat.
Jag känner verkligen inte för att sjunga.
”Jag såg dej igår, när du sjöng.”
”Jaså” säger jag för jag vet inte vad jag ska säga.
Vad gör han i min lägenhet överhuvudtaget? Borde han inte ha smitit ut för längesedan? Hur länge har han legat och väntat på att jag ska vakna?
Spelar ingen roll. Det är trevligt att inte vara ensam. Jag plirar mot honom.
”Vill du ha frukost?”
Han ler och nickar.