Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag brukade stå utanför din dörr och lyssna.


För en vecka och två dagar sen var jag på ICA för att köpa mjölk. När jag ställde mig i kön fick jag syn på dig. Du stod vid kassan och höll på att betala dina varor. Dom kostade sammanlagt 272:50 :-. Jag såg på dig när du tog upp tre hundralappar ur plånboken, räckte över dom till kassörskan, fick 27:50 tillbaka och sa tack så mycket.
Du hade en blå basker på dig och under den mörkt, lockigt hår. Du bar en vinröd kappa som du hade knäppt ända upp i halsen. Jag tyckte det var bra för jag tycker inte om när folk inte knäpper alla knapparna. Du hade också på dig blå jeans och svarta stövlar.
Mellan oss stod en tjock gubbe. Han stod ivägen så jag såg dig inte så bra som jag ville. Dessutom tog han lång tid på sig när han skulle betala. När jag skulle packa ner min mjölk var du precis klar och på väg att gå ut ur affären. Kvar på disken där du hade packat låg en handlingslista. Den var skriven med en handstil som liknade min farmors. Det var bra. Jag tycker inte om slarviga handstilar.

\"Du glömde den här\" sa jag och viftade lite med handlingslistan. Du såg förvånat på mig.
\"Jaa... jag lämnade den där. Jag behöver den ju inte längre.\"
\"Så du vill inte ha den alltså?\"
\"Nej.\"
\"Kan jag ta den?\" Du skrattade och sa:
\"Ja, det kan du väl om du vill.\"
\"Tack\" sa jag. Du vände dig om och gick ut ur affären. Jag väntade en kort stund, sen följde jag efter dig.

Jag räknade alla stegen från mataffären till hyreshuset där du bodde. Det var 936 stycken.
Hela tiden gick jag ungefär tio meter bakom dig, på andra sidan vägen. Det var ingen portkod så jag följde efter dig in.
När jag kom in i trapphuset hörde jag dina fotsteg längre upp i trappen. Jag stod på trappavsatsen under och såg på dig när du låste upp dörren till din lägenhet. Sen gick jag upp och satte örat mot dörren.
Du satte på en skiva med Frank Sinatra. Den första låten var \"Fools Rush In\". Den är inspelad den 29:e mars 1940 i Victor Studio, New York och är arrangerad av Axel Stordahl. Jag funderade på mellan vilka andra artister Frank Sinatra stod i din skivsamling. I min samling står han mellan Simon & Garfunkel och Elliot Smith. I tio minuter tänkte jag på det. Sen stängde du av musiken och började dammsuga. Du dammsög i tjugofem minuter. Sen satte du på tv:n. Det var ett roligt program tror jag för jag hörde att du skrattade minst två gånger (kanske tre, men den tredje gången var mer en fnissning än ett riktigt skratt).
Du såg på tv i en timme. Sen blev jag hungrig och gick hem.


Nästa dag när jag drog upp persiennen såg jag tre röda bilar på rad åka förbi på gatan utanför vilket betyder väldigt dåligt så jag gick och la mig igen och gick inte upp mer den dagen.

Dagen efter det var en fredag och jag såg en blå, en röd och en vit bil utanför fönstret. Blå betyder bra och rött betyder dåligt och vit betyder ingenting så jag kom fram till att det skulle bli en mittemellandag. Jag gick upp och åt frukost och borstade tänderna. Sen jag gick ut till busshållplatsen och åkte med buss 212 till ICA-affären. Därifrån gick jag till det huset där du bodde. Det tog 942 steg den här gången. Jag ställde mig på andra sidan gatan och tittade i ett skyltfönster. När jag hade stått där och tittat i fyrtiosex minuter kom det en kille från butiken och frågade om jag ville köpa något.
\"Nej\" sa jag.
\"Varför står du här då?\" frågade han.
\"Jag väntar\" sa jag.
\"Ehh... du har väntat rätt länge nu. Du kanske skulle ta och ringa till personen du väntar på.\"
\"Jag har inte hennes nummer\" svarade jag.
Killen ryckte på axlarna.
\"Okej, fortsätt vänta då\" sa han och gick in.
Jag tyckte inte om att folk kom och pratade med mig så jag gick över vägen och väntade där istället.
En timme och trettiotvå minuter senare kom du ut genom porten. Under den tiden hade sex personer gått ut och två personer hade gått in.

\"Hej\" sa jag.
\"Hej...\" sa du.
\"Det var jag som tänkte ge dig lappen i ICA-affären i förrgår\" sa jag.
\"Ja, jag kommer ihåg det\" sa du och log.
\"Jag trodde att du skulle komma ihåg det. Men jag var inte säker för en del personer kommer inte ihåg någonting\" sa jag.
\"Nej, det har du nog rätt i\" sa du.
\"Du har en fin handstil\" sa jag.
\"Tack... det var snällt sagt\" sa du.
Sen var det ingen som sa nåt.
\"Jaha... ville du nåt särskilt eller?\" sa du.
\"Nej\" sa jag.
\"Okej... det var kul att prata med dig men jag har lite bråttom nu. Hej då\" sa du.
\"Hej då\" sa jag.
Jag stod kvar tills du hade gått runt hörnet innan jag följde efter. När jag kom runt hörnet såg jag dig ingenstans. Så jag gick tillbaka till porten igen och väntade på att du skulle komma tillbaka. Men en liten stund senare började det regna och eftersom jag inte hade några regnkläder på mig och lätt blir förkyld gick jag hem.

Dom följande två dagarna stod jag vid porten hela dagen utan att du kom ut. Jag gick upp till din dörr några gånger för att se om jag hörde något. Men det var helt tyst så därför tänkte jag att du kanske var sjuk. Den tredje dagen gick jag till apoteket för att köpa medicin men eftersom jag inte visste vilken sjukdom du hade köpte jag många olika. Jag köpte ett paket alvedon, en flaska hostmedicin, ett paket plåster samt ett medel mot fotvårtor. Allt det kostade 159 :-. Sen slog jag in all medicinen i ett paket och la det utanför din dörr.

Nästa dag var paketet borta men jag var inte säker på att det var du som hade tagit den.
Sen ställde jag mig utanför huset och väntade som vanligt. Vid 11:32 kom du men inte inifrån huset. Istället kom du gående på gatan.
\"Hej. Står du här igen?\" sa du.
\"Ja\" sa jag. \"Det ser du väl att jag gör?\"
\"Ja, det ser jag ju. Bor du här någonstans eller?\"
\"Nej\" sa jag.
\"Men du väntar på någon?\"
\"Ja\" sa jag. Precis när du var på väg att gå in genom porten frågade jag:
\"Mår du bättre nu?\"
\"Va?\" sa du och såg förvånat på mig.
\"Du har ju varit sjuk.\" sa jag.
\"Sjuk? Nej, varför skulle jag ha varit sjuk?\"
\"Du har ju inte kommit ut på tre dagar\" sa jag.
\"Jaså! Haha! Nej, jag har varit hemma hos mina föräldrar som bor i Falun. Jag åkte på kvällen på fredagen och kom precis tillbaka med morgontåget\" sa du.
\"Jaha\" sa jag. \"Så då har du inte fått medicinen då?\"
\"Medicinen?\"
\"Jag köpte medicin åt dig och slog in i ett paket. Så du skulle bli frisk\" sa jag.
Du såg länge på mig utan att säga något. Sen började du skratta. Ibland skrattar människor utan att jag förstår varför.
\"Du är bra söt du\" sa du och gick in genom porten. Jag ställde mig utanför dörren och lyssnade. Du satte på The Cardigans \"Lovefool\". Jag vet inte vilket datum den är inspelad. Sen var det tyst länge. Sen ringde en telefon. Du pratade i sju minuter och tjugoåtta sekunder men jag hörde inte exakt vad du sa. Sen tror jag att du lagade mat. Sen satte du på tv:n, jag tror det var nyheter. Sen gick jag hem.

Nästa dag var en tisdag och det skulle bli en jättebra dag för jag såg tre blåa bilar i rad. Jag ställde mig en bit bort ifrån porten så du inte skulle se mig när du kom ut. 08:18 kom du ut genom porten. Du gick iväg till universitetet. Det var 2148 steg dit från din lägenhet. Du satte dig i biblioteket och läste i en bok. Jag satte mig vid ett annat bord en bit bort och såg på dig. Jag tror inte du såg mig.
Sen blev jag kissnödig och gick på toaletten. När jag kom ut igen var du borta.

Dagen efter det var en onsdag och du kom ut genom porten 07.40, precis efter att jag hade kommit dit. Du gick till universitet den dagen också. Sen gick du in i en sal och jag vågade inte följa efter in dit så jag stod utanför och lyssnade. En timme och trettiotvå minuter senare kom du ut ur salen. Du och två killar och en annan tjej gick iväg till ett café som låg brevid universitetet. Ni gick in och satte er, jag gick också in men satte mig en bit bort. Jag köpte en ost och skinksmörgås och en coca cola. Fyrtioåtta minuter senare gick du och dom andra ut. Ni sa hej då till varandra och du gick hem till lägenheten. Jag ställde mig utanför din dörr och hörde att du spelade musik på väldigt hög volym men jag vet inte vad det var för artist. Sen stängde du plötsligt av musiken och jag hörde att fotstegen närmade sig dörren. Jag gick upp en trappa så du inte skulle se mig. Du kom ut genom dörren och gick iväg med snabba steg. 4078 steg på sex olika gator gick jag innan du kom fram till en restaurang där du gick in. Jag väntade en liten stund innan jag också gick in. Klockan var då 18:20. Jag såg att du hade satt dig vid ett bord tillsammans med en kille. Jag satte mig vid ett bord snett emot. Jag tror inte du lade märke till mig. Jag beställde en Spaghetti Bolognese som är detsamma som spaghetti och köttfärssås och en coca cola. Du och killen beställde samma sak, ett glas rött vin och oxfilé med bakad potatis och kantarellsås. Du pratade hela tiden och han log och nickade. Sen lutade ni er över bordet och kysste varandra. Länge.

Jag väntade inte på att jag skulle få min mat utan reste mig och gick ut. Jag stod på gatan utanför en stund och grät. Jag vet inte hur länge.




Prosa (Novell) av edvin medvind
Läst 3900 gånger och applåderad av 8 personer
Utvald text
Publicerad 2006-12-30 19:33



Bookmark and Share


  anoonym
Jätte bra, det var när jag läste den här jag bestämde mig för att bli medlem här ;) Tack för att du inspererade mig att bli medlem :)
2007-12-04

  thyra
Fantastisk berättarkonst!
2007-08-09

  AnnaMy
Riktigt bra :)
2007-08-08

  Pausi
Så fint. Känner igen mig till 1000. Du är en begåvning
2007-08-08

    JagSanna
Jag ÄLSKAR den här novellen! Mållös som jag är kommer jag inte på nån konstruktiv kritik, jag säger bara: Bland det bästa jag läst. Applåd, självklart!
2007-08-08

  Elisa-Linn
Jag läste så snabbt jag kunde för att få veta hur det skulle sluta. Betyget är alltså +++++ skitbra skrivet, men shit alltså... du skrämmer mej. hoppas innerligt att den inte var självbiografisk... för din skull för då har du problem tror jag...
2007-08-08

    Oprofessionell
den här fastnade jag för, ganska mycket trodde först att det skulle vara någon hemsk novell som slutar med mord eller något, eller ja kärleken kanske dog för du grät ju. Men ja väldigt bra fångat jag gillar egentligen inte noveller men för dig gör jag ett undantag
2007-08-07

  Aisha VIP
....oh.....fantastiskt bra....gillar mest: \"Jag stod utanför på gatan en stund och grät. Jag vet inte hur länge.\" en otroligt fin avslutning på en supertext....kram från Aisha
2007-08-07

  Jer
Superhiten Lovefool är sjunde spår på The Cardigans album \"First Band On The Moon\" som släpptes över Europa, Asien och i Japan september 1996. I bara Japan sålde den 300,000 i endast sju dagar, som utgjorde de till Japans största säljande rockband nånsin. Sången valdes av filmregissörn Baz Luhrmann som kritiker omhyllad filmversion of Shakespeare\'s Romeo and Juliet.

Och idag blev denna trollbindande novell Redak.val.
2007-08-06

  harhjärta
otrolig. i all sin tristess & stillsamhet & naivitet.
naiv & dum verkar han, huvudpersonen, men samtidigt väldigt inte-dum, han är liksom bara inne i sin värld. och där är saker som dom är, finns inget att ifrågasätta, det är ju bara så.
man följer efter folk man tycker om, för vad ska man annars göra om man tycker om nån, och man kan tycka om folk fastän man inte känner dom. det känns ju som att man känner dom.
jag älskar huvudpersonen fastän han i mångas ögon nog mest uppfattas som en läskig stalker utan liv. kanske just därför.
stilen du har skrivit novellen på är perfecto. inga onödiga utsvävningar, bara enkelt och rakt, nästan dammigt & tråkigt. men det blir liksom inte tråkigt. man kommer så nära huvudpersonen, men ändå inte.
musik-infon är bra ja. musik är alltid bra.
att räkna tiden & stegen och allt detdär bidrar givetvis till den fanatiska imagen. snyggt och liksom nödvändigt.

slutet. jag kände det nästan på mig i det nästsista stycket, men förnekade det för mig själv för jag ville det inte. men det va ju oundvikligt. det är ett perfekt slut. det skulle kanske inte kunnat vara på nåt annat vis.
"Jag vet inte hur länge." - den sista meningen är, som någon annan också nämnde, värsta bästa. det blir ett Definitivt Slut, för här släpper han all kontrollen, förföljelsen, hoppet & drömmen är över.
detta är fantastiskt bra. jag applåderar men du hör inte.
& bokmärker.
2007-01-02

  livet
först måste jag säga att jag ÄLSKAR slutet! han har ju liksom noterat alla steg och minuter, och så bara "Jag vet inte hur länge. ", som ett desperat hopp om att det spelar någon roll, att du verkligen vill tycker sånt är viktigt.

känslan av nån som tittar på en när man inte vet är ju obehaglig, men han är ju liksom så snäll och så vågar han ändå stå där. men följa efter nån man sett i mataffären, han gör det ju bara sådär självmant. han är som dom där killarna på lågstadiet som inte sa så mycket, bara gick omkring, dom som man alltid tänker "vad tänker du på".
först tänkte jag att vissa rader var ganska tomma, men det knöt ihop sig i slutet. att det ska vara så liksom.
2007-01-02

    inmeddiginålsögatkamel
Och här satt jag och hoppades på ett lyckligt slut..


Det var skitbra.
Ett tag sen jag läste något av dig men ikväll ska jag göra det.
Började med den här - det var en bra början.
2007-01-01

  matrjosjka
men va???
jag har just skrivit en ganska lang historia om en stalker!
och sa hittar jag den har som ar mycket battre pa alla satt och vis >_<
2006-12-31

    stellaa
Du hade kunnat skriva hur långt som helst, man vill bara läsa vidare.
Superbra skrivet :)
2006-12-30

  Sanningsägaren VIP
Oj, jag fastnade direkt när jag började läsa och kunde sen inte sluta-och det är ett bra betyg ifrån mig, jag brukar inte kunna läsa längre texter, men denna bara flöt och flöt.. vill läsa mer!
Tack!
Åsa
2006-12-30
  > Nästa text
< Föregående

edvin medvind
edvin medvind