En gång, det är längesen nu, så satt vi i gräset och sjöng och berättade historier för varandra och skrattade och grät tillsammans och sov när vi var trötta och åt när vi var hungriga och ingen brydde sig särskilt mycket om tiden för livet var oändligt långt och det fanns inga tider som måste passas eller jobb som måste skötas. Och ingen hade någonsin tänkt tanken att man kunde äga saker, att någonting tillhörde mig men inte dig för allt som fanns i världen låg framför oss och man vårdade sakerna lika ömt som man vårdade varandra vårdade man sakerna och man pratade, när någon hade problem så pratade man med varandra och man såg på varandra gjorde man. Och mellan hjärnorna gick trådar, små små osynliga trådar som gjorde att man ibland kunde kommunicera utan att prata, att man kunde dela bilderna med varandra och man kände en sorts gemenskap som var större och djupare än någonting man någonsin har känt senare.

Men någonting hände. Det började med att folk blev oroliga, som djur när det drar ihop sig till oväder började folk titta ängsligt av och an och det kliade och skavde och ingen visste riktigt vad som var felet men det var som att det var någonting som måste göras, någonting som måste hinnas med, ingen visste vad det var men det fanns där, det fanns där som ett osynligt odjur fanns det där och folk slöt sig i sig själva och slutade prata med varandra och blev som tomma skal utan innehåll.

Och det kändes som att någon hade svikit ett löfte, fast ingen hade sagt någonting så var det som att det hade funnits en överenskommelse, inga ord men någonting fanns där mellan oss, som när man ser på någon och ler och man känner att det inte är någonting som skiljer oss åt. Så var det och så skulle det förbli. Men någonting hände. Och vi kände oss arga och ledsna och besvikna, arga på människor som inte förstod, som inte såg det vackra, som ville att allt skulle gå snabbt och effektivt men aldrig hade känt livet svischa genom dem, som levde sina liv på ytan och aldrig förstod hur djupt man kunde se och hur långt man kunde nå om man bara ansträngde sig lite, om man bara försökte lite!

Varför försökte vi inte!

Varför gjorde vi ingenting!

Och innerst inne förstod vi att det inte var någons fel, det var vi som hade låtit det ske, det var vi som bara stod och såg på när världen blev kallare och hårdare och folk stängde in sig i sina små små lägenheter och drog ner persiennerna. Det var vårt fel. Vi borde ha sagt ifrån när dom sa att folk fick skylla sig själva, när dom sa att alla skulle sköta sig själva och skita i andra, vi borde ha sagt ifrån när dom sa att det viktigaste var att jobba mera, att producera mera och leva mindre och mindre och mindre.

Varför sa vi inget!

Varför gjorde vi inget!

Kanske vi var rädda. Rädda för att göra fel, rädda för att inte vara som de andra, de där duktiga människorna som alltid gjorde rätt för sig, aldrig gjorde fel som gick på dag ut och dag in, som var rediga ordentliga människor, inte för konstiga, inte för annorlunda, inte för fula eller för tokiga. Kanske vi var rädda, rädda för att bli hånade och skrattade åt, att folk skulle titta på oss och vi skulle skämmas, skämmas, skämmas och inte ens veta om vi var värda att finnas till.

Och någonstans kände vi att den där andra världen kanske aldrig hade funnits, att allting kanske bara var någonting som vi hade drömt, för ingenting fanns kvar, ingenting som kunde bevisa eller förklara varför saker hade blivit annorlunda. Ingenting, bara tankar och minnen och tankar och minnen. Men så förstod vi också att det inte spelade någon roll. Det viktigaste var ju att vi hade drömt samma sak och att vi hade kvar drömmen, att vi visste precis hur världen skulle kunna vara, vad som betydde något och vad som var verkligt.
Och det var då som vi förstod att vi kanske skulle kunna bygga upp den på nytt, att det skulle ta tid och att det skulle bli svårt men att det inte fanns någonting annat vi kunde göra.

Och så började vi. Vi anordnade stora fester mitt i stan dit alla var välkomna, vi målade de fulaste betonghusen i de finaste färgerna, vi sjöng och skrek och skrek och sjöng, vi bröt oss in till statsministrarna världen över och förklarade för dem att det inte var någon som blev gladare för att de krigade och förtryckte andra och om dem bara öppnade sig själva så skulle folk göra likadant. Och det tog ett tag men till slut började de lyssna på oss. Till slut började de förstå hur världen skulle kunna vara. Sammanhängande och ödesdigert vacker.

Och det är här som historien börjar.