på gräsmattan en frizon
i solskenet under himlen
bortanför
det som just var

det som jag undviker

jag vet inte hur man börjar
prata
hur man pågår ens men
ibland vill man bara skyffla
in en utsikt
med händerna och måla
insidan med ibland måste

man ha melodier som en parallell
linje att gå på

jag tycker om när gitarrerna
väver och slinter krossar tvinnar
sig och lägger mig
och fäller ut mig och man glömmer

det som inte finns

och ibland tycker jag om pianot

jag tycker om när de skriker
när de brister
som jag
en enda stor bristning
överdragen med en kropp
men inget spelar någon roll
för allt är värme, allt är
energi, allt är bultande,
rytmiskt, dunkande, glidande,
slirande      liv

och solljus
på en gräsmatta

och ibland
det är en stress med
ögonen och ingen ordning
på intrycken och ingen
ljusning människor som
svarta fläckar med en
metallisk klang förbi
huvudet
som fartstreck
av böjlig plåt snuddande
mjuka delar med sina
vassa hörn i ett ohejdbart,
rispande nu     i ett

ett fotografiskt minne i
kronisk snedtändning

och det finns ingens ord
att hitta sig i
det finns inga kroppar på gatorna
som tycks medvetna om den här
speciella
sortens sätt att dö på

men det finns musiken
och jag älskar gitarrerna

måste

måste måste måste
frita hjärnan lirka
ur greppet när ingen
ser på smyga stryka
klappa, rengöra och
lämna tillbaks

det låter som en barnramsa
jag är ett barn

ett fastnat

som inte kan använda ögonen

jag lägger mig på rygg
under trädet

och hon blir tyst
på ett sätt som inte hörs
eftersom hon inte
pratade innan

det är bara som
något utskuret i luften
bakom mitt huvud

och jag vet inte
om man ska börja, sluta
eller börja om

jag vet ingenting
jag är ett barn

ett svartnat, löjligt och det fortsätter
lite till

ha tålamod
jag ska resa mig

jag ska också bli avslutad