Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En författares död

Patientrapport för Möller, Nils Valdemar (851128-xxxx)

Patienten avled: ca 21:30 den 7 juni 2010
Tidpunkt för larm: 22:38
Ankomst till sjukhuset: 23:21

Ålder: 24 år
Längd: 172 cm
Vikt: 56 kg
Sysselsättning: Journaliststuderande, Göteborgs Universitet.

Närmast anhöriga:
Anna Dahlqvist, flickvän och sambo.
Marica Möller, mor.
Olof Göransson, far.
Lena Möller, syster.

Rapport:
Patienten avled i sin lägenhet på Överstegatan 6 i Göteborg på kvällen den 7 juni 2010. Dödsorsaken tros vara strypning.
Patientens sambo skall ha kommit hem till lägenheten vid ca 22:30 (hon vet inte exakt tid men tror att det var däromkring). Hon fann då pojkvännen liggandes på golvet i vardagsrummet. Hon gick fram till honom och rörde vid ansiktet, då reaktionen uteblev började hon istället skaka på honom. När hon fortfarande inte fick någon reaktion började hon ana att han kanske var död. Som hon själv beskriver det blev hon då alldeles kall och handlade sedan väldigt effektivt. Hon satte fingret vid halspulsåldern och kunde snabbt konstatera att pulsen hade avstannat. Hon tillkallade då en ambulans som anlände till platsen 23:02. Ambulanspersonalen försökte få igång hjärtat men lyckades inte. Patienten transporterades då till Sahlgrenska sjukhuset där ytterligare försök gjordes för att få igång hjärtat men utan resultat.

Inga yttre skador på patienten har kunnat påträffas förutom ett antal röda märken på halsen vilket tyder på att han har blivit strypt. Det är möjligt att patienten har tillfogat sig dessa märken själv genom att till exempel ligga på golvet och pressa fingrarna mot halsen, mer troligt är dock att någon annan person har varit inblandad. Några direkta spår av någon annan person har dock hittills inte hittats. En rapport har lämnats till polisen som ska göra en brottsutredning på platsen för att se om ett eventuellt mord har begåtts.


Förhör med Anna Dahlqvist 08-07-10
Förhöret inleddes kl. 14.02
Förhöret avslutades kl. 14.10


- Tog din pojkvän någon form av mediciner eller smärtstillande medel?
- Nej.
- Har han den senaste tiden visat några tecken på rädsla eller oro?
- Nej, inte mer än vanligt.
- Har han på något annat sätt uppfört sig annorlunda än i normala fall?
- Ja faktiskt. Det var nästan som att han var personlighetskluven den sista veckan. Han kunde göra en massa konstiga saker som han aldrig skulle ha gjort i vanliga fall.
- Kan du ge något exempel på detta?
- Som du ser har jag ett märke på kinden här. Det beror på att han slog mig vid ett tillfälle. Det är något som han aldrig skulle ha gjort i vanliga fall, men plötsligt blixtrade det bara till och han smällde till mig. Några sekunder senare blev han sig själv igen, han bad om förlåtelse tusen gånger och sa att ” det var som att jag var besatt av en demon.” Det tror jag nästan kan stämma.
- Kan du se någon orsak till den här personlighetsförändringen?
- Nej, det är det som är så konstigt.
- Hade han upplevt något speciellt den senaste tiden?
- Nej, han har mest suttit hemma och skrivit. Han höll på med en bok och han har verkligen varit helt besatt av skrivandet de senaste veckorna.
- Finns det någon person som du misstänker kan ha mördat din pojkvän? Fanns det någon som tyckte illa om honom?
- Nej, ingen. Han var omtyckt av alla. Jag har absolut ingen aning om vem som har gjort det.
- Finns det något annat som du tycker att vi bör känna till?
- Ja… jag hittade ett dokument på datorn som är väldigt konstigt. Det verkar vara någon sorts skrivdagbok, jag visste inte att han skrev det. Om man läser anteckningarna så verkar det som att han är helt galen. Så konstig var han inte, men det är möjligt att han kanske hade schizofreni... Jag är inte säker på om dagboken är äkta heller eller om det bara är något sorts experiment, men ni kanske vill läsa den i alla fall.
- Tack, den kan säkert vara till nytta. Vi avslutar förhöret där och återkommer om det dyker upp fler frågor.



18 juni 2010

Äntligen har jag kommit loss med skrivandet! Efter alla misslyckade försök har jag till slut insett vad mitt problem är – mina karaktärer är alldeles för tråkiga. Det finns inget liv i dem, ingen puls, ingen humor, de är bara statister i ett spel. Kanske är även huvudpersonerna i regel alltför lika mig själva. Men nu är det slut med navelskåderiet, min nya roman handlar om en karaktär som knappast har några av mina egna drag. Snarare liknar han en karaktär ur någon bok av Bukowski eller Sture Dahlström. Han är en kliché på alla buffliga, njutningslystna, arroganta, självupptagna och galna machosvin. Men en oerhört underhållande sådan. Faktum är att jag skrattar högt när jag skriver om honom och det måste väl vara positivt?
Det här ska bli en rolig bok. En bok som man kan förundras och förvånas över men framförallt skratta åt. Jag ser redan fram emot att fortsätta skriva.


22 juni 2010

Skrivandet går framåt – jag har redan skrivit cirka 30 sidor. Jag har ingen plan eller synopsis utan skriver enbart det som faller mig in vilket är oerhört befriande!
Hur underbart är det inte att skriva om karaktärer som beter sig så som man själv önskar att man hade mod nog att göra? Det måste vara ett av författarens främsta privilegier.
Det började som en novell men nu har jag insett att jag vill skriva en hel roman om den här personen. Får se hur länge jag orkar innan jag tröttnar men just nu är det bara väldigt roligt.

28 juni 2010

Jag har kommit på den fantastiska idén att väva in en massa personer från högstadiet i berättelsen. På så sätt kan de äntligen få vad de förtjänar. Mitt alter ego smyger runt i korridorerna, han ser och hör allt och fylls av mer hat varje dag. Jag är osäker på hur jag vill att romanen ska sluta. Ska han hinna försonas med sina fiender? Ska han finna kärleken och i samma stund sluta att hata? Eller ska hans förakt bara växa sig ännu starkare?
Jag vet inte. I nuläget spelar det dock ingen större roll.

1 juli 2010

Något obehagligt har börjat hända. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det känns på något sätt som att min romanfigur är på väg att ta över mig. Som att det är han och inte jag som styr mina tankar och handlingar. De senaste dagarna har jag skrivit som besatt dygnet runt och endast gjort pauser för att äta, sova och gå på toaletten. Kanske har jag levt mig för djupt in i min huvudpersons känsloliv?
Det är verkligen läskigt eftersom han tänker och gör saker som jag själv aldrig skulle göra. På bussen häromdagen fick jag till exempel lust att gå fram till en tant och säga att hon var fet och äcklig. Som tur var lyckades jag hejda min impuls. Värre var det i onsdags då jag stod i kön på ICA och inte kunde låta bli att nypa tjejen framför mig i baken. Hon blev förstås skitförbannad och jag fick springa därifrån med röda kinder.
Men värst av allt var igår då jag satt och skrev och Anna ställde sig brevid mig och började spela flöjt. Jag drabbades av ett plötsligt ursinne och smällde till henne. Jag vet att det var idiotiskt gjort och jag var djupt chockad av mitt eget handlande efteråt.
Allt detta är saker som jag själv aldrig skulle ha gjort, men som min romankaraktär mycket väl skulle ha kunnat göra.
Det är kanske bäst att jag avslutar skrivandet nu innan det händer något ännu värre?


3 juli 2010

En väldigt märklig sak har hänt. När jag kollade inboxen på min mail tidigare idag fick jag syn på ett mail som var skickat från ”Egon Persson”, samma namn som jag har valt till huvudpersonen i min roman. Ännu konstigare blev det när jag läste mailet.

Hej din fjant!

Du är förvånad över att jag skriver, eller hur? Du tror kanske att du har ensamrätt på att skriva? Då ska jag tala om för dig, din stinkande pisspotta, att det har du verkligen inte. Ska jag berätta någonting för dig? Du är en riktigt usel författare. En gris med bakbundna ben skulle kunna skriva en bättre bok än du. Tror du verkligen att någon kommer vilja läsa din så kallade roman, en berättelse där det inte händer någonting och som mest verkar vara en enda lång ursäkt för dig att spy ur dig galla. Men värst är det inte för läsarna (om du nu skulle få några sådana). Värst är det för mig. Jag som är din lilla sprattelgubbe och tvingas finna mig i alla dina små nycker, hur tror du det känns?

Nåväl jag vill inte vara den som är den så jag ger dig ett förslag. Jag föreslår att vi ses klockan 14 imorgon på Coffeehouse på Viktoriagatan och att vi där gemensamt diskuterar igenom den fortsatta händelseutvecklingen i romanen? Vad säger du?
Om jag inte hör något annat utgår jag ifrån att du kommer.

Egon Persson


Jag förstår det inte. Jag har inte visat eller ens nämnt mitt romanprojekt för någon. Än mindre talat om att huvudpersonen heter Egon Persson. Det är i och för sig ett rätt roligt skämt, men jag kan verkligen inte komma på vem som kan ha skrivit det. Men det skadar väl inte att gå dit imorgon, då kanske jag får se vem det är.


5 juli 2010

Det är en galen person som skriver det här. Jag har gått över gränsen för allt vad som kan kallas normalt, jag hör och ser personer som bara existerar i min vilda hjärna. Jag har inte vågat berätta om det för någon än, inte ens Anna.
Jag ska försöka berätta allting från början, precis så som jag uppfattade det. Jag vet att det inte är på riktigt men jag måste ändå försöka skriva ner det.

Jag gick till Coffeehouse igår. När jag kom in såg jag genast en person som såg ut exakt – och då menar jag exakt! – som den person som jag föreställt mig som min huvudperson. Han sitt vid ett bord för sig själv och log när han fick syn på mig. Jag kunde förstås inte låta bli att gå fram till honom och hajade till när han sa: ”Hej Valdemar! Slå dig ner.”
Jag slog mig ner på stolen mittemot honom och frågade rättframt: ”Vem är du?”
Han bara skrattade och sa: ”Ja, det borde väl du veta.”
”Nej, det vet jag inte” sa jag. ”Men jag gissar att du är en person som på något sätt har brutit dig in i min lägenhet, läst mina dokument på datorn och sedan bestämt dig för att driva med mig.”
”Något sånt skulle jag väl aldrig göra. Nej, jag är förstås Egon Persson själv. Jag tröttnade på att vara fast i ditt huvud och tog klivet ut i verkligheten. Vi kan göra så om vi vill vet du, vi romanfigurer.”
”Du är ju helt jävla sjuk” sa jag.
”I sådana fall är det du som är sjuk eftersom jag bara är resultatet av din fantasi” svarade han. ”Nåväl, jag ska inte tråka ut dig. Anledningen till att jag bad dig komma hit är att jag misstänker att du kanske kommer låta mig dö i slutet av romanen, är det så?”
”Jag vet faktiskt inte” svarade jag ärligt. ”Just nu är jag bara trött på hela skiten och funderar på att radera alla dokument från datorn.”
”Det får du verkligen inte göra!” sa han hotfullt. ”Låt mig istället bli rik och berömd och få en massa vackra kvinnor så lovar jag att inte störa dig mer. Om du däremot inte gör det så kommer något otäckt att hända…”
”Fan det här är ju inte klokt” sa jag till mig själv, reste mig upp och sprang ut från caféet.

När jag hade kommit ut på gatan tänkte jag genast att jag måste ha somnat och drömt eller hallucinerat. Men jag kunde ändå inte skaka av mig den obehagliga känslan.
Jag åkte hem och så snart jag hade kommit hem raderade jag alla dokument som hade med romanen att göra. Det kändes lite jobbigt men samtidigt skönt. Nu ska jag ägna mig åt andra saker än att skriva den närmaste tiden tills jag blir mig själv igen.

7 juli 2010

De senaste dagarna har jag mått betydligt bättre, men jag kan ändå inte riktigt få bort oroskänslan. Jag vet att det är fjantigt, det är ju bara min fantasi som lurar mig men jag kan ändå inte riktigt skaka det av mig. Jag låser alltid dörren när jag är hemma om någon plötsligt skulle komma.
Oj, nu knackar det på dörren. Det kanske är Anna som har glömt nyckeln…




Prosa (Novell) av edvin medvind
Läst 606 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2010-07-08 16:33



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

edvin medvind
edvin medvind