Det uppstod något sorts mellanläge i samtalet. Som om någon hade tryckt på en pausknapp blev vi sittandes vid bordet utan att veta vart vi skulle ta vägen. Efteråt kunde vi ju skratta åt det, men där och då blev det med ens väldigt pinsamt. Mina händer som jag aldrig har vetat var jag ska göra av trummade mot bordsskivan, ögonen vandrade längsmed väggarna som om jag sökte efter något kryphål, någonstans att fly bort till en tid och ett rum där allt vart enkelt. Och du måste ha sett nervositeten sippra ut genom pannan på mig för du frågade mig hur jag mådde. Det kändes som om du menade det.

Och vad svarar man på sånt? Jag kunde ha sagt som det var, att jag är som en mullvad som alltid längtar upp ur jorden men när jag väl är där vill jag fly ner i hålan igen. Jag kunde ha sagt något om alla nätter som jag har legat vaken och tvivlat över om jag är en riktig människa. Jag kunde ha lagt mig på golvet och gråtit. Jag kunde ha skrikit ut min längtan efter att vara nära någon, så nära att man liksom kan se in i den andre, men så nära får ingen gå.

Jag kunde ha berättat om när jag flög luftballong över Australien, eller om hur jag flera helger i sträck brukade vingla hem på nätterna och skriva namnet på den jag älskade i snön. Jag kunde ha berättat om första gången jag förstod att musik kunde vara mer än bara ljud eller om första gången jag fick erektion.

Men precis som då var det någonting som inte kunde komma ut, som om det fanns ett filter mellan mig och verkligheten. Och jag kunde ha berättat för dig om det där. Om filtret som gör att alla förstahandsupplevelser blir bleka och att det är först i minnet som de får färg. Men inget av det sa jag.

Istället vände jag mig generat bort, axelryckte hemtamt, svarade: "jodetärvälbra" och svalde den sista klunken i kaffemuggen. Såg sedan att det fanns lite sump kvar i botten som jag hastigt spolade bort.