Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Påkommen



Det uppstod något sorts mellanläge i samtalet. Som om någon hade tryckt på en pausknapp blev vi sittandes vid bordet utan att veta vart vi skulle ta vägen. Efteråt kunde vi ju skratta åt det, men där och då blev det med ens väldigt pinsamt. Mina händer som jag aldrig har vetat var jag ska göra av trummade mot bordsskivan, ögonen vandrade längsmed väggarna som om jag sökte efter något kryphål, någonstans att fly bort till en tid och ett rum där allt vart enkelt. Och du måste ha sett nervositeten sippra ut genom pannan på mig för du frågade mig hur jag mådde. Det kändes som om du menade det.

Och vad svarar man på sånt? Jag kunde ha sagt som det var, att jag är som en mullvad som alltid längtar upp ur jorden men när jag väl är där vill jag fly ner i hålan igen. Jag kunde ha sagt något om alla nätter som jag har legat vaken och tvivlat över om jag är en riktig människa. Jag kunde ha lagt mig på golvet och gråtit. Jag kunde ha skrikit ut min längtan efter att vara nära någon, så nära att man liksom kan se in i den andre, men så nära får ingen gå.

Jag kunde ha berättat om när jag flög luftballong över Australien, eller om hur jag flera helger i sträck brukade vingla hem på nätterna och skriva namnet på den jag älskade i snön. Jag kunde ha berättat om första gången jag förstod att musik kunde vara mer än bara ljud eller om första gången jag fick erektion.

Men precis som då var det någonting som inte kunde komma ut, som om det fanns ett filter mellan mig och verkligheten. Och jag kunde ha berättat för dig om det där. Om filtret som gör att alla förstahandsupplevelser blir bleka och att det är först i minnet som de får färg. Men inget av det sa jag.

Istället vände jag mig generat bort, axelryckte hemtamt, svarade: "jodetärvälbra" och svalde den sista klunken i kaffemuggen. Såg sedan att det fanns lite sump kvar i botten som jag hastigt spolade bort.





Prosa (Novell) av edvin medvind
Läst 800 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2009-02-03 21:09



Bookmark and Share


    pladask
oh, vilka träffande beskrivningar. så många människor som går omkring och känner att de inte passar in, och filtret och mullvadsliknelsen. jag är tagen. men jag hade lite problem med sista meningen. hur kunde jag:et spola ur kaffekoppen sittandes vid ett bord? kanske berodde det på att jag fick känslan av att det var ett kafebord i början...
2009-03-04

    inmeddiginålsögatkamel
Hey novellist!

Det finns bara en sak att säga och det har någon här nedan tyvärr redan sagt och eftersom, duvetliksom, det finns ju så många saker i denna värld som för alltid kommer att vara osagda - då kan man ju fundera över anledningen till att säga saker som redan är sagda om och om igen?
Och det är ju det som är så bra med dig och med den här texten. Att den är helt och hållet din. Helt och hållet edvinmedvindig.
För Duärettgeni.



(Och jag har alldeles nyligen upptäck kompromiss. Vi kommer riktigt bra överens skaruveta.)
2009-02-12

  soulmate_
Du.Är.Ett.Geni.
Just nu bryr jag mig inte om det klyschiga i det utan måste bara påpeka att den här texten är helt underbar.Älskar stycket där du skriver om filtret:

"...filtret som gör att alla förstahandsupplevelser blir bleka och att det är först i minnet som de får färg. Men inget av det sa jag."

Det är sant.Och det tog ett tag för mig att förstå vad jag tror du menar med det men när jag nästan kanske eventuellt förstod blev jag nästan lite ledsen.Av egen erfarenhet vet jag att aldrig riktigt förstår hur helt fantastisk ett ögonblick ter sig förrän efteråt,då det inte finns kvar och saknaden hoppar upp och biter mig i arslet.

Mähä.Ångestladdad känna-igen-sig-text.Ord med fyllnad,inte bara väggar.

Tack.
2009-02-05
  > Nästa text
< Föregående

edvin medvind
edvin medvind