Han smyger sej på bakifrån, betraktar hettan som ringlar sej uppåt, ovanför tavelramarna ovanför huvudet, tankarna.
Han kisar med ögonen, skapar panoramafönster utåt världen, inåt det lockiga nackhåret som tycks svaja av hans andetag, bara några få centimeter ifrån nu.

\"Finns det någon särskild orsak, kan du förklara för mej, kan du förklara varför och rita upp diagram ge mej minst tre starka argument, något med tuggmotstånd.\"

Du stelnar till när du känner en andedräkt mot din hud, en röst som penetrerar ditt öra. Med illa dold rädsla vänder du dej mot främlingen.
\"Jag förstår inte.\"
Hans hud stramar över kindbenen, kraniet ser ut att vilja spräcka skinnet, tränga sej ut. Du blir farligt fascinerad och lite skrämd över intensiteten i hans utstrålning. Men det är fel, och han är en främling, till synes gravt sinnesförvirrad. Han förklarar sej inte.
\"Ursäkta, men känner jag dej?\"

Han studerar ansiktet med dess nervösa hinnor fastklistrade som en rustning, som ett försvar mot allt okänt. Så väldigt rädd.
Han lägger sin hand på det jeansbeklädda låret, lyckas med nöd & näppe dölja leendet som våldtar hans läppar; kroppen under hans hand stelnar till. Givetvis stelnar den till.

Ditt lår, han har lagt sin hand på ditt lår, du har ingen aning om varför, du är vettskrämd. Impulsen att fly undantrycks av stoltheten, självrespekten. Sval. Du ger dej själv en nanosekund att snickra ihop en sval yta, en falsk identitet. Ska precis öppna munnen när han hinner före.
\"Jag undrar om du själv har valt just precis detta.\"
Du rådgör hastigt med dej själv om huruvida han kanske är farlig. Psykiskt instabil, helt klart, men farlig?
\"Detta. & detta. & detta. & detta.\"
Främlingen ser mycket lugn och fokuserad ut. Hans fokus verkar ligga på din bröstkorg, men ögonen stadiga i dina.
\"& detta. & detta.\"
Han säger det i en slags rytm, den finns i din kropp, rytmen från hans ord, hans taktfasta upprepningar.
\"& detta. & detta. & detta.\"
Det är andetagen! Han talar i din andhämtnings rytm, du börjar känna dej illa till mods, men tycker om handen på ditt lår, stadig och fast. Just detta faktum skrämmer dej ännu mer.


/bryt/

PLATS: CAFÉ MUMIN

TID: 17:58:03

TVÅ MÄN VID DET VÄNSTRA HÖRNBORDET SAMTALAR, DEN ENE SITTANDES MED EN STOR KOPP SVART KAFFE FRAMFÖR SEJ,

(BORDSKIVAN, ÖVRIGA OBJEKT: EN LAVENDELBLÅ SERVETT, HOPKNYCKLAD. EN LAVENDELBLÅ SERVETT, SLÄT. ETT ARMBANDSUR MED TRASIGT URVERK. EN HALVT SKALAD APELSIN MED TILLHÖRANDE LITEN SKALHÖG. ETT VITT LITET FAT MED SMULOR PÅ. EN TESKED. EN METRO-TIDNING.)

DEN ANDRE FRAMÅTBÖJD MOT DEN SITTANDE. ANSIKTENA BARA NÅGRA FÅ CENTIMETER IFRÅN VARANDRA. KROPPSKONTAKT, ÖVRIG: HAND PLACERAD PÅ LÅR.

/action!/


\"Jag förstår inte vad du pratar om.\"
Din blick konfronterar främlingen som trillar ur sin (din) rytm. Snabbt samlar han sej igen, sträcker hastigt ut en hand, smakar av ditt kaffe. Du undrar om du borde bli arg.
\"När du andas skapar du musik.\"
Så säger han och du vet att du aldrig har träffat någon som är honom lik.

\"Och jag undrar om varje andetag, jag undrar... hur mycket som ligger bakom. Väljer du detta, och varför? Är varje sekund ett resultat av ett medvetet val från din sida?\"
Du förstår inte orden som kommer ur hans mun, du förstår inte språket han talar. Men hans hand på ditt lår... bränner. Den ligger kvar där, tveklöst, den ligger kvar.

Han böjer sej mot dej nu; hans ansikte närmar sej ditt i slow-motion, millimeter för millimeter. I hans ögon en fråga:
\"Väljer du detta?\"

Du väljer.