Fyrverkeri och sedan stoft. Förtrollande glitter som försvann. Allt vackert gick upp i partiklar som vi inte kunde skydda oss mot.

"Vet du vad stadsluften består av?" frågade hon.

De stod på berget bland andra observatörer. Mörkret hade tagit över igen. Gatlyktorna speglades på vattenytan och staden på andra sidan såg ut att lyftas upp av raketer. Magin från vattnet nådde inte in genom skal.

"Nej."

Klart han inte brydde sig. Inte tänkte han låtsas heller. Fortsatte bara se ut över hustak och byggnader. Hans skinnhandske knarrare till och hon kände hur han lade armen om hennes midja.

Hon tog tag i handen, drog bort och släppte den i luften. Gled åt sidan och vände sig mot honom.

Jag vet inte hur jag ska ge dig mina hemligheter

utan att avslöja dem

"Toxiner. Utsläpp och förvirring" sa hon. "Man borde hålla andan. För att inte få astma."

Hon letade efter något i hans ögon. Men det fanns inte där. Hon krympte och kände hur händerna blev kalla. Han suckade. Tittade förbi henne.

Hon lade armarna i kors.

Han såg på henne.

"Du är vacker."

Hon sa ingenting. Han tog en djupt andetag. Tittade på sitt armbandsur. Tog hennes hand. Hon såg ner i marken för att inte snubbla, när de klättrade ner igen.

Och ingen har lärt mig hur man landar

De gick mot tunnelbanan. Såg människor som vacklade omkring på gatan; tunnklädda tjejer i svarta klackskor och killar i tjugoårsåldern med stirrande blickar i ett annat medvetande. Själva var de för nyktra för att dras med i det blinda ruset.

Hon tänkte högt:

"Man kan faktiskt få astma av psykiska orsaker. Känslomässig liksom."

"Det finns medicin mot astma. Har funnits det länge."

Han verkade lite irriterad.

"Känslomässig astma" upprepade hon och tänkte efter.

Båda teg.

Längtan till mening och tro övervägde den

till verkligheten

Dragningskraften till perfektion var fortfarande starkare

än till kärlek

De kom ner i tunnelbanan och stannade på mitten av perrongen. Bredvid tidtabeller och kartan över de olika linjerna.

"Här bor jag. Och mina spöken" sa hon och smålog.

Hon hade tryckt pekfingret mot kartan. Han satte ett finger bredvid hennes och följde det gröna sträcket norrut. Över en bro, förbi en korsning, valde en röd vänstersväng, ett par stationer till.

"Och här bor jag."

Tystnad.

"Du är en riktig ensamvarg va?" undrade han, halvt på skämt.

Han vände ansiktet ner mot golvet, men såg upp under ögonbrynen. Släppte henne inte med blicken. Ville se hennes reaktion. Hon såg lite konfunderad ut.

"Självvalt, på sätt och vis. Jag trivs faktiskt bra med det."

Jag brinner upp i deras atmosfärer

Hon knäppte händerna över magen. Drog med högertummen inuti den andra handen. Följsamhet, tänkte hon. Har aldrig varit bra på dans.

Hon blev frånvarande.

 Andas inte in den själ

som förför med skimmer

Hon blundade.

Stänger in mig

öppnar igen då jag inte längre längtar ut

Den södergående tunnelbanan kom först.