Vår tid var utmätt.
Som sanden i ett timglas rann den undan
Fortare o fortare ju närmare slutet vi kom…
När sista sandkornet runnit ut fanns inget kvar,
bara en önskan att det skulle förbli som det en gång var.
Men tiden är obeveklig, den rinner undan hur
mycket vi än ber om att få en minut… en sekund….
Bara för att få stanna i känslan en liten stund till…
Jag vill stanna tiden… och få vara med dej i stillhetens
hav.. Bara du och jag inget som kan ta från oss känslan
av att höra ihop…
Men tiden är bitter den låter sej inte stoppas…
så vi får leva på var sin sida av livet med våra minnen
om något som aldrig fick bli…