Romanen SKam, som är Alvtegesn 4:e bok, öppnade en ny värld för mig. Det hela började egentligen då en bekant från Internet lovordade boken, ändå tog det upp mot 6 månader innan den landade bland bråten på mitt nattuksbord.

Jag började inte läsa boken för att jag fångats av dess baksida .- det handlade om en nyfikenhet på författaren, Karin Alvtegen. Jag läste första kapitlet, lade boken på bordet och somnade. En vecka senare erövrade jag andra kapitlet. Det var först tredje veckan då tredje kapitlet blivit avbetat som jag var fast, finns någon fanclub?

Boken handlar om två kvinnor med två vitt skilda liv som på ett lite kusligt men ändå vardagsnära sätt vävs ihop. Maj Britt lever sitt liv för att döva smärta och tomhet med att äta. Monica lever sitt liv för att vara bäst och perfekt.

Genom vad jag tycker är en helt makalös författarteknik trollbinds jag så av dessa två kvinnors öden och när så slutligen ridån går ner återstår bara ordet WOW...

En ny värld, en ny drog ett nytt fönster har öppnats för mig. Nattuksbordet är nu belägrat med tre romaner av Alvtegen, redan lästa. Nästa vecka kommer ytterligare en på posten. En ny genré som jag hittills inte funnit alltför intressant har öppnat en massa frågor i mitt inre. Jag började reflektera över mitt eget skrivande.

Jag har alltid satsat på att skriva vad alla inklusive jag själv kallar Romantiskt Dravvel. Men tre dagar efter att Skam avslutats börjar min fantasi bubbla igen, fast jag ser inte skymten av den enormt sexige hjälten och plötsligt är det inte hur HAN och HON  slutligen skall få varandra som är målet med min berättelse, målet är att trollbinda med spänning, att väcka tankar av olika slag. Kanske kan man säga att Karin Alvtegen lyckats med något som så många försökt - hon har visat mig en helt ny litterär värld, och jag tycks inte kunna få nog av den.

Något som är väldigt centralt i hennes berättelse Skam är hur man påverkas av sin barndom. Hur mycket ens föräldrars reaktioner gentemot en själv och ens bravader betyder för ett barns fortsatta liv. Jag börjar således rannsaka min egen barndom och kan pusta ut när jag inte hittar alltför många skelett, men sen kommer nästa fråga.. Hur mycket ska jag sabba min sons liv genom mitt beteende under hans barndom? Jag tycker jag är rätt normal, men är jag verkligen det?

Jag vill avsluta denna, mitt livs första essä med de inledande orden ur Alvtegens bok Skam:

"Snälla gode Gud, ta bort alla krig och allt våld och allt som är orättvist och gör så att alla fattiga får pengar så att de kan köpa lite mat. Gör så att alla elaka människor blir snälla och att ingen som jag känner blir väldigt sjuk eller dör. Hjälp mig vara duktig och snäll så att mamma och pappa alltid kan vara stolta över mig. Så att dom älskar mig.

AMEN"