Sen kom sorgen från all min tid som tycks gått förlorad o hindrat min sinnesfrid.

Levande barn, ljus som precis har stöpts, men som brinner ut innan linan löpts…

Hur håller jag mamma?
Frågande barn, sluta oroa! Livet är för oss alla detsamma…
Det som sker, sker… och så är det för oss alla!

Trallande, men med tanken i flykt, vill inte mamma svara på nytt…
Barn! Älskling av mig som du är… se till att hålla livet kärt..

I mamma som grubblar av oro och ansvarsfejd, finns där nu en outtalad önskan om att kanske helt ifrån ta sig, det ljus som hon så noggrant stöpt, med kärlek och framtidsplaner, som brukade vara hennes...
men som återigen är uppsatt för högt.

Med ögon som tårats av livsvägens grus, blir mamma nu stumt sittande vid sitt levande ljus… som frågande står kvar,
med blicken på skaparen… i väntan på svar..