läser dina ord som sanningar

ska inte ramla ner igen, dränka mig  för tidigt
i ord som kan tolkas som hopp

förhoppningar, kan jag
låta dem vara i några minuter
och fortfarande andas
mitt eget jag

ska inte falla så där handlöst
bara för ett par ord återigen
det utvecklar sig aldrig
till annat en bara ensamma ord

men i min dröm-maskin har vi
blivit tvåsamhet och viskar i varandra
med fingrar längs ryggraden
jag vill vara din

 
fast det bara är
en, en
förvirrad dröm om
något som kan vara

läser världen som det var
fast jag borde inse att inget
gott kommer ur det här
säkerligen i slutändan
blir det som vanligt