Det hänger ner en bit av himlen. Liksom bedjande hänger den där jag menar man måste ju gå fram och undra vad det är som händer.
Hon går fram till den, himmelsbiten, varsamt rör hon sig. I fotavtrycken hon lämnar bakom sig: ryska små kosmonauter, gula, svävande. Jag blir bubblig i huvudet.
Hon är framme och petar på himlen nu, känner på den, blundar med ena ögat. Ser ut att liksom bedöma den. Nu har hon fiskat upp en sax ur fickan på sina tajta jeans, jag fattar inte hur den fick plats där. Prövande börjar hon klippa lite i den, himmelsbiten, det ser ut att gå lätt. Jag kippar efter andan, börjar småtugga på en hårslinga jag sedan länge tvinnat mellan fingrarna. Känner nån slags revolution småfnittra & kittla i ryggkotorna.
Hon klipper långsamt men lättsamt; det här är allt och inget.
Gång på gång måste hon blåsa bort den svarta luggen ur ansiktet, hon är söt. Rörelsen blir alltmer manisk, ser tillslut mest ut som spasmer.
Jag ler & dansar lite på stället.
Hon klipper itu himlen, tar tag i dom båda ändarna och drar isär dom med ett ritschande ljud. Kulissen faller vi skriker och skrattar.
Rymden öppnar sig för oss, är svart och gnistrande, vi andas inte, det är så vackert. Alla stjärnor, vi kan placera dej och mej och alla kärlekar där, stolt lysande glittrande som monument som tidsmarkörer i det oändliga. Jag studsar och andas stötvis.
Hon rusar in i min famn, vi måste gömma vår rädsla, skratta ut vår lättnad, vi är nakna, blottade nu. Världsrymden kom och ta mej då tänker jag och blinkar fjärilsvingar på hennes kind eller hon eller vi är aldrig ensamma. Är aldrig värre än vi tror bara tvärtom.
Jag ser hon har en regnbåge i ena mungipan, förstår hon måste va speciell. Jag kysser henne hon smakar gott. Hennes fingrar passar fint att pilla i min nacke.
Vi är befriade betungade förgiftade förtjusta och alldeles skvatt galna.
Jag tänker det finns inga trasiga tunga ledsamhetsmoln, inga månar, ingen sol bara alla dessa stjärnor denna enorma rymd.
Jag tänker vi kan turas om att blåsa bort hennes svarta lugg, vi dansar iväg med mjuk musik planterad i våra andetag.
När man vänder sig om är allt borta & allt vi kan göra är att viska små kärleksord i varandras öron och frambringa varenda liten regnbåge som bara går att frambringa. Ur ingenting, ingenting, ingenting. Ur ingenting.