bit för bit faller jag sönder.
jag går i bitar.
så har det varit ända sen jag var barn.
så långt tillbaks jag kan minnas har jag pendlat mellan olika val.
om jag ska följa floden till höger, eller om jag ska ta till vänster.
men jag har alltid låtit någon annan bestämma åt vilket hål jag ska simma.
och dom starka virvelvindarna sliter mig nu i stycken.

paniken bublar inom mig och hotar att ta över.

det är som om någon har stulit min röst.
jag kan inte göra mig hörd längre.
och jag vet om att det är mitt eget fel.
för jag lät er ta kontrollen över mig.

allting snurrar och jag känner hur min livlösa kropp slår i golvet.

jag omsluts av mörker.
till min förvåning märker jag hur paniken sakta ger med sig.
försvinner.
här, djupt inom mig själv, ligger alla dom svar jag behöver och vill ha.
jag vet vad jag måste göra.

mörkret runt omkring mig skiftar från kolsvart till mörkblått.

en tun tråd av ljus, hopp och mod har börjat spinnas.
jag tar tag i den och börjar simma uppåt.
tillbaks till medvetandet.

tråden växer och ljuset blir starkare ju närmare ytan jag kommer.

sakta slår jag upp ögonen.
och blir inte förvånad när jag känner golvplankornas sträva yta mot min kind.
jag...ler!?
för första gången på säkert 10år så ler jag.
och inte bara ett påklistrat Barbie-leende.
utan ett riktigt, fett jäkla leende.

jag reser mig sakta upp och öppnar munnen, fyller lungorna med luft och skriker rakt ut.

nu är jag äntligen fri.
fri från dom kedjor jag själv trasslat in mig i.
fri från dom bekymmer som min egen fantasi skapat.
fri från er.
fri från kontroll.

någonting har hänt med mig.

förut var jag som Bambi på hal is.
men nu...
äntligen har jag hittat mig själv.
nu vet jag vad jag söker.
och jag vet om att jag kan lyckas.
om jag bara bestämmer mig för det.








jag söker självständighet!