[06.30] Vaknar till Ricky Martins kraxande ”She bangs, she bangs! Oh baby, when she moves, she moves!” när stereon dundrar igång, jävla förbannade Rix FM. Åh, nej. Fan, fan, fan! Slår motvilligt upp ögonen och betraktar mitt lilla rum. Som alltid. Gröna tapeter. Elijah Woods troget bevakande mig där på väggen, hållandes ringen i handen och med en blick jag finner underbar. Bokhyllor, enbart fyllda med allt som kan tänkas vara Fantasy. Den fula datorn, lika grå och trist, bara står där hela dagarna och fungerar aldrig bra när jag använder den. TVn, tja, vad gör man utan den? Och stereon, prydd med alla de möjliga klistermärken man fått från typ FRIDA och sådana skittidningar man bara köper för att få presenterna egentligen.
Fan, fan, fan! Morgon, varför ska det överhuvudtaget existera? Fan. Det vore ju så jävla mycket skönare om man bara fick ligga kvar i sängen och sova vidare… Varför, varför, varför tvingas man gå upp? Det är ju så jävla mycket varmare och mysigare under täcket. Stön. Gny. Suck.
[06.50] Äntligen har jag lyckats ta mig ur sängen. Min älskade säng, den är ju så mjuk och alldeles lagom för en sån kräsen person som mig. Den enda jag någonsin legat i som inte ger mig ryggont. Tack och lov att min älskade säng finns, den vill jag aldrig skiljas ifrån!
Faaan igen! Varför är det alltid så stökigt i köket? Är det min fjantiga broders fel? Alltid får jag skulden för vad han gör, alltid! Mammas och Kalles äkta barn tillsammans är så klart mer värd än mig tycks det som ibland. Ibland… eller ofta… eller ibland… Fast såklart, Kalle är ju mer min pappa än den pappa jag aldrig har träffat och inte vill träffa heller. Men helvete, vad stökigt köket är! Och jag är ensam hemma, toppen. Suck. Stön. Dubbelsuck.
[07.30] Färdigduschad. Färdigäten (även om frukosten blev snabb och liten eftersom jag var tvungen att städa upp). Färdigsminkad och påklädd. Svart så klart, trivs inte i annat än svart. Sminkar mig inte så hårt längre, det ser ju bara dumt ut. Jag duger som jag är, det sa jag faktiskt rakt ut en gång till alla puckon som inte förstår. Jovisst, ibland kanske. Vill inte påstå att jag står för de orden så ofta. För det mesta känner jag mig ändå bara som en i mängden. Gick ovanligt raskt att ”vakna” ändå vill jag påstå, trots att man var tröttare och segare än många gånger annars… Nu ska man bara på den där bussjäveln. ”Man kan alltid hoppas”, sa någon idiot en gång. Tja, man kan ju alltid hoppas att Mattias är sjuk eller något liknande. Eller att han bara gått och dränkt sig, den idiotjäveln.
”Höhöhö, titta! Nu lutar bussen, fet-Kim är här!”
Fan! Fan ta honom! Förbannade jävla skit, jag hatar honom! Jag hatar Mattias!
”Höhöhö! Vad åt du till frukost i morse, flodhäst?!”
Tålamoood, Kim. Tålamod. Gör nu som dagisfröknarna och lågstadielärarna alltid sa; ”låtsas inte om honom så slutar han, för då tycker han inte det är roligt längre!” Visst, yeah, sure, säkert. Som om det någonsin fungerat? Jävla idiot. Fan ta honom för att han är en jävla idiot, och fan ta mig för att jag alltid ska behöva vara utsatt för hans idioti.
[08.30] Fan, fan, fan! Mattelektion. Jag hatar det, nästan lika mycket som jag hatar Mattias. Karin låtsas inte om mig längre. Tji fick man för den vänskapen. Så fort hon blev ihop med idiot nummer två; Jonas, så spårade hon ur totalt. Fjortis? Tja, det är det närmsta ord jag kan beskriva henne med. String, hårdsminkad, push-up, tuggummi, skolkar. Fan vad jag saknar henne…
[11.10] Lunch. Äntligen? Tja, kanske. Hungrig är jag i alla fall, orkar knappt att tänka när jag blir så hungrig. Äter tillsammans med Emma och Marie nuförtiden, tycker inte om att sitta själv i matsalen. De två står mig inte lika nära som Karin en gång gjorde, men det är skönt att kunna ”vara” med någon, även om det ofta är de som går arm i arm och fnittrar och jag bara är ett litet extra tillägg. Trots det blir jag lite orolig över Marie, hon äter ju bara mindre och mindre och blir tunnare och tunnare för var vecka som går. Fan, om hon bara kunde få hälften av allt mitt jävla fläsk på kroppen. Ändå tjatar hon jämt och ständigt om hur tjock hon är. Dumma flicka.
[12.00] Fan, fan, fan! Nej! Tyska! Det finns inget värre, det lovar jag! Tyska med Inger. Klasserna uppdelade i de språk man valt. Fan! Om jag någonsin vetat att vi skulle få en sån jävla dålig klass och en sån jävla dålig lärare så skulle jag valt franska, utan tvekan.
”Snälla, kan ni vara tysta?”
Tja, bara det faktum att hon säger ”snälla” får den förbannade klassen att bara stöka ännu mer. Ännu värre är när hon försöker lugna ned alla med fraser på tyska. Jag vill inte påstå att jag har lärt mig något under de här åren. Jag vill inte påstå att någon överhuvudtaget lärt sig något i den här klassen under de här åren! Man ska väl vara glad om man klarar godkänt. Och här finns ju idiot nummer tre; Linus. Kastar pappersflygplan i klassrummet, som alltid har en tendens att träffa mig i nacken. I korridorerna säger han saker om mitt utseende sådär lagom diskret så jag ska höra det. Jämt.
Fan, jag hatar honom också! Jag hatar den här jävla skolan! Jag hatar skolan överhuvudtaget! Fan ta tyska och fan ta skolan!
[13.00] Nu är det alltså såhär; Jag hatar Mattias, jag hatar matematik, jag hatar tyska, jag hatar Linus, jag hatar skolan.
Idrott. Ve och fasa! Jag hatar det också. Att skylla på förkylning, värk och mens fungerar inte i längden. Nu gjorde det tydligen det i alla fall.
”Jag föll i trappuppgången och har ont i både min handled och min vrist!”
Jag ljuger inte! Det är sanning! Jag föll -faktiskt- i den där jävla förbannade trappuppgången! Jag kan väl inte rå för att mina skor inte ville att jag skulle klara av att springa hela vägen ned! Nåja, jag är glad att jag slapp vara med i alla fall. Inte nog med att man har några få kilon extra som jag tydligen alltid behöver påminnas av från alla jävla idioter, så är jag inte så bra på att sporta heller. Medelmåttig? Jag är fan inte dålig heller! Ännu värre är att tvingas duscha efteråt. Sådär kollektivt, när alla tjejer duschar i ett rum där det kanske finns cirka sex stycken, jag har tappat ordet för det. Fan, fan, fan! Ännu något jag hatar!
[14.30] Det finns ett fåtal skolämnen jag faktiskt tycker är riktigt roande. Jag gillar bild, självklart, har redan bestämt mig för att gå estet - Kalle får säga vad fan han vill om framtid och jobb, jag ska gå estetiska programmet! Annars tycker jag om slöjd, antagligen för att man delvis får skapa där också. Musik hade kunnat vara mycket roligare om man inte fick höra från klassen jämt om hur jävla dåligt man sjunger, fast jag vet att jag inte gör det. Dessutom ska pojkarna alltid stöka, varför blir jag inte förvånad?
Jag vet inte varför jag trivs så med kemi. Jag är egentligen inte så intresserad av de där naturorienterade ämnena, men det är något med kemi. Kanske fascinerar det mig, till exempel hur allting kan bestå av så små partiklar. Laborationerna är spännande, även om det faktiskt alltid är någon som ska förstöra för oss andra…
[15.30] Fan ta Karin! Jag hatar henne, och ändå älskar jag och saknar henne på samma gång. Förbannat!
[16.00] Hemma igen. Mamma skällde på mig för min tröja Karin förstört genom laborationen som gått snett på kemin. Hon skällde på mig, för något jag inte kunde rå för. Min tröja, en av mina favoriter. Förstår mamma inte att jag blev ledsen? Ser hon inte att gråten trycker i min hals? Ser hon inte hur ledsen jag är?
Fan ta dem!
Fan ta dem allihopa!
Fan ta världen!
Fan! Helvetes jävla förbannade skit!
Jag slängde den jävla tröjan. Det gick ändå inte att tvätta den till det den var förr.
Nu sitter jag här igen. I mitt rum. Mina gröna tapeter, min TV, min dator, min stereo som på hög volym skriker ut Dia Psalmas ”Vi svartnar”, bokhyllorna som vill trösta mig med att locka bort till en drömvärld jag vet att jag aldrig kommer att kunna ta mig till.
Fan!
Jag vet vad jag tänker på.
Jag lovade mig själv att aldrig göra det mer.
Aldrig.
Aldrig.
Aldrig.
Ärren som redan finns där är en nog stark påminnelse av det som skett.
Fan.
Jag lovade.
-Men vad ska man göra, när man vet att en dag som denna väntar även nästa dag, och dagen efter det?-