Jag har aldrig varit bra på att leta, men jag har ändå alltid lyckats finna.
Finna det jag undermedvetet letat efter.

Det var som alla gånger jag fann mig själv i poesin, för att sen tappa bort mig i alla andra.

Det var som alla gånger jag letade utan att finna för att sen när jag slutade leta var då jag öppnade ögonen på riktigt och såg det jag letade efter...
Sen finns det ju bara tur också.

Många gånger var jag på rätt plats vid rätt tillfälle, precis som när allt blev fel. Då var jag på fel plats vid fel tillfälle..

Jag hittade iaf mig själv i poesin och jag hittade poesin under skohyllan en fredagkväll när jag gömde mig, hade krypit bort från världen för att jag var less på allt. Jag gömde mig från dem. De som aldrig skulle se den lilla flickan jag var och ibland fortfarande är. De som borde ha sett henne / mig..

Många gånger när jag letade kärlek fann jag idioti och dårar. Detta ledde självklart till ny poesi och tårar. Men det var inte förrän jag slutade leta som jag fann den största kärleken.

Jag kan minnas smaken av parkettgolvet när jag låg där under skohyllan, hur golvet vibrerade där de klampade omkring, hur jag stängde av mina öron som jag alltid hade gjort och hur jag för första gången blev den robot jag ibland fortfarande är än idag, ... Men det är bara för att jag måste och bara för att jag inte vet hur man slutar vara något man tror att man är..

...Jag fann mig själv i poesin och jag fann poesin under skohyllan en fredagkväll när jag gömde mig för dem...