Målade mig alltid i fel färger, allt för att dölja mig för dig. Klädde mig alltid i fel viljor och samlade envist vitnande skelett under sängen. Jag levde mitt liv genom dig, levde på ett sätt som jag alltid ville ha. Ett sätt som du fick mig att vilja ha, genom ett sätt att inte våga vara på andra sätt än just det. Jag var ditt lilla, och du var mitt allt och det som var vårt var ditt mer än mitt. Du förtjänade någon bättre än mig, jag förtjänade nog ingenting alls, egentligen. Och jag var dig innerligt tacksam.

Sen vet du mycket väl vad som hände. Sen förstod nog ingen vad som hände och minst av alla förstod jag själv. Jag vet inte var ifrån jag hämtade kraften, allt hände så fort. Kanske var det åratals samlade benknotor som rasade ut från gömstället under sängen och som i en flodvåg av gamla sopor och smuts sköljde mig ut och bort. Kanske var det något rent; en vindpust från atlanten, en viskning från djupa granskogar eller det meditativa porlandet från en gömd bäck som stänkte mig ren. Tillräckligt ren för att skrapa smutsen från mina polerade fasader och avslöja vad som dolt sig under ytan så länge.

Men, det spelar ingen roll vad det berodde på. Det som spelar roll är att det hände. Att jag till slut stod där med fingrarna hårt slutna runt luften och grät, och log, och grät, och skrattade högt och tyst... Egentligen minns jag inga detaljer eller nästan ingenting alls, och inte mer än så. Egentligen vill jag kanske inte minnas, även om jag ännu plågas av vetskapen att jag fortfarande gömmer skelett under alla sängar jag kan hitta. Jag är hon som staplar ben, och du vet inte vem jag är. Ni vet inte vem jag är, och ni vet inte; jag har i lönndom staplat gulnade ben även under era sängar. Ni vet det inte ännu, men en dag kommer ni upptäcka, vem jag är.