Jag vet inte vad jag ska säga. Du står där mitt emot mig. Tyst. Dina gröna ögon kantas av något mörkt som kanske är rött och jag har segt på tungan. I fickorna har jag:
- cigarettändare
- nyckelknippa
- busskort
- ett litet paket Marlboro (lightvarianten)

I dina ögon har du:
- ingenting
- allting
- något mörkt (rött?)

Jag tänker på glass trots att mina fingrar är frusna av kölden och mina strumpbyxor är fulla med hål. Storstrut, päronsplit och ischokladglass tänker jag på. Du håller upp dörren. Jag tar stegen in med fötter som frusit fast i marken. Nu står jag inne i lägenheten. Du är tyst. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tänker på glass.
– Ischoklad, hör jag någon säga och kommer på att det är jag själv som säger det. Dina ögon är fulla av mörker och min tunga av något segt.
– Vad menar du med det? säger du och fortsätter, har du inget annat att säga?
Något rör sig inom mig och jag inser att det är barnet som rör sig. Vårt barn. Vårt barn som växer för varje minut som går.
Du stänger dörren. Låser den omsorgsfullt. Du är rädd för smygaren. Jag är rädd för allt.

– Sover inte du? det är min röst som talar igen.
– Var har du varit? (är inte den frågan uttjatat klyschig? Jag skrattar tyst åt det.)
– Jag är sugen på glass. Finns det glass? fnittrar jag.
– Du vet att jag inte äter glass. Svara på min fråga istället.
– Vilken fråga? frågar jag och i samma stund sparkar barnet så hårt att mina ben viker sig under mig. Vårt barn.
– Ställ dig upp, vad håller du på med? det är din röst. Barnet växer i mig. Jag vet inte vad jag ska säga.
– Det är så mörkt, jag är rädd för mörkret, mina ord är bara viskningar och för varje minut växer det inom mig.

Du hukar dig ned, drar av mig jackan och mina skor, får syn på mina rödslagna knän, de trasiga strumpbyxorna. Dina ögon är fyllda av något mörkt. Jag minns inte längre vilken färg de har.
– Res dig nu. befaller du och jag kan känna dina armar runt mina. De drar mig uppåt samtidigt som tyngden inom mig drar allt mer och mer nedåt.

Jag sitter i köket på en av stolarna. Du kokar tevatten. Jag tänker på glass. Och på frysen som måste frostas av om det ska få plats glass där. Och på brödet jag inte tagit ut ur frysen men som ligger på köksbänken i en frysfuktig plastpåse. Du ställer en kopp örtte framför mig på Ikeabordet Åbo av furu. En kopp av det örtte du vet att jag avskyr. Som du borde veta att jag avskyr.
– Berätta nu, säger du och slår dig ned på en stol framför mig.
– Jag glömde bort det där med brödet, säger jag med min lama tunga. Du ser irriterad ut och i skenet från taklampan är dina ögon gula. Jag tittar fascinerat på dem, visste inte att dina ögon var gula, trodde de kanske var gröna- Du har mörkt runt ögonen, rött kring kanterna.
– Vad stirrar du på? Har du blivit stum? Eller kanske döv? Du lutar dig hastigt fram över bordet som heter Åbo och greppar tag i min vänstra arm. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag sliter blicken från dina gula ögon och ser på min vita arm och dina fingrar som klöser sig in i det mjuka. Dina fingrar har rispat ett litet hål i huden och om man tittar noga ser man att det sipprar rött ur hålet. Du tittar inte noga. Dina ögon speglar rött och jag känner hur all min energi strömmar ut ur min kropp och in i den som bor i mig.

– Jag ser blodet i dina ögon, säger jag. Du släpper min arm, betraktar dina vitnade fingrar som snabbt blir röda igen.
– Jag förstår mig inte på dig, säger du, vi får prata mer imorgon när du är dig själv igen. Du reser dig, stödjer dig mot Åbo och går ut ur rummet. Jag vet inte vad jag ska säga. Barnet sliter i mina inälvor och jag vet inte någonting längre.
– Vänta, gå inte! viskar jag och håller ut fem uttropstecken i luften. Du stannar till, vänder dig om. Dina ögon är skuggor och jag minskar för varje minut.
– Lämna oss inte! ber jag och ser mina fingrar famla i tomrummet.

I samma stund som du säger
– Jag orkar inte längre,
i samma stund som du vänder och går ut ur rummet, i samma stund lämnar barnet min kropp, tar vägen via mina lungor och min luftstrupe, fyller min mun med födsloskrik och dränker mina ögon i fostervatten. Men jag. Vet inte. Vad jag. Ska säga.