Så svepte natten sin fuktsvarta sammetsmantel över staden. Duvorna lyfte från torgen till nattliga visten och Klaras kaniner letade sig ut ur sina hålor för att beta av vägkantens magra gräs. Lika skygg och ljudlös som Stockholms nattdjur stängde jag porten om mig och höll trottoaren sällskap på den ljusgrå vägen ned mot Nybrokajen, min vän. Mina gummisulade sandaler under lätta steg var näst intill ljudlösa och den enda som lade märke till min varelse var en katt som betraktade mig i skuggan av en trappuppgång. Långt borta och i närhet kunde jag höra nattens ljud, en och annan vilsegången syrsa i kyrkogårdens dunkla grönska, bilars brus på avstånd och vingslags fläktande av en fågel, osynlig för mina ögon. Överallt denna svalt fuktiga nattluft, kylande och återupplivande på samma gång. Jag drog djupa andetag och lät mig berusas av detta överflöd av syre som bara nattens luft kan bjuda på, drack i giriga klunkar tills det svindlade för mina ögon.

Han tog emot mig med öppen famn som så många gånger förr, som alltid. Vi talade inte, eftersom vårt gemensamma språk inte ägde några ord. Tyst blundande stod jag framför honom och lät hans vaggande och hans kärlek omsluta min kropp. Så stod vi länge. I hans trädgård susade nattbrisen svagt i almarnas kronor, svarta mot den mörka himlen. Torra almfrön smekte nästan ohörbart det gamla kullerstenstorget och tassade försiktigt runt de tomma granitbänkarna. Vi stod där i ljudlöst samförstånd. Utan ord talade han till mig och det han berättade var livet, naturen och årstidernas växlingar. Han lät havets dofter svepa över mig där jag stod med slutna ögon. Jag fann att jag tårades när han berättade om kärleken havet bär till den som vill lyssna till dess vågsång. Han lät sommarens alla grönskande dofter strömma mot mig och jag log tyst när ängsblommor och solvarm tallskogs mättat hartsberikade doft rörde vid min kind. Så smekte han min hand, lika lätt som en svag fläktning, som att han ville hålla min hand men inte riktigt visste hur. Jag såg inåt staden och han lät all den instängdhet och ensamhet den innebar strömma mot mig. Åter fann jag att mina ögon tårades och när han rörde mjukt vid min kind brast jag ut i gråt. Han log svagt och plötsligt hörde jag honom tala till mig med ord. ”Du är inte ensam. Jag finns alltid här. Nu och då och alltid.” Så strök han lugnande mitt hår och stillad av hans tröstande hand blundade jag i lugn. Jag fann ro och jag vet inte hur länge jag stod där. När jag till slut slog upp mina ögon var allt som om det varit en dröm. Var det en dröm? Vad spelade det för roll? Han var fortfarande närvarande och hans andedräkt ännu i mitt hår men vi var i tystnad och hur jag försökte kunde jag inte längre det språk vi tidigare talat. Jag lade mig ned på den kalla marken och sökte tröst i hans stenfamn men inte ens mina tårar kunde fånga hans uppmärksamhet.

När jag vaknade var morgonen hos mig.