mina vingar bär mig inte längre.
jag faller.
men jag skriker inte,
jag är inte ens rädd.
så länge som jag har väntat på just det här ögonblicket.
så många gånger som jag har upplevt det i mina drömmar.

jag fortsätter falla.
ser marken komma närmare och närmare.
eller mark och mark föresten.
jag faller ner mot ett stort mörkblått hav.
vattnet är nästan svart.

runt omkring mig trängs mörkret,
men det är fullmåne och stjärnorna ler tröstande.
jag känner hur kroppen blir tyngre och tyngre.
det går undan nu.

och så, äntligen.
vattnet slukar mig och lungorna värker.
men jag ler.
hela tiden ler jag.
nu är jag fri.

plötsligt ser jag mig själv ute ifrån.
ser min livlösa kropp försvinna ner i avgrunden,
och upptäcker att vingarna bär mig igen.
men det vilar inte längre en sån stor tyngd under dem.
mina silkeslena nattsvarta vingar behöver inte längre bära hela min vikt,
och alla dom krav och bekymmer som tidigare vilat på mina axlar.
nu bär dom bara på en mycket liten skimrande ande.