nu käns det som evigheter sen vi
tumlade in bakom ett hörn i någons farstu
förlorade oss själva
bland leenden och ögonkontakt
och provade våra läppars passform

de var som skapta för varann


& mina fingrar dansade så enkelt
över dina ryggkotor
den där natten
då mörkret kröp inpå
och din tunga skrev vackra melodier på min hud


med dig var jag alltid ett stenkast från omvärlden
men nu är du en oändlighet bort
och varenda fiber och partikel i min kropp
bildar iskristaller av längtan
efter dina trygga armar

är det för sent ?