Det var en gång en pojke som hette Fabian. Hans största intresse var att röka shisha och tvinna sina dreadlocks mellan fingrarna. Dreadsen var hans stora stolthet och han vårdade dem ömt.
Fabians mamma var en rundlagd kvinna med en förkärlek till Mozart, och att steka köttbullar. Var det nånting Fabian verkligen hatade så var det Mozart och köttbullar.
Han funderade på att göra nåt radikalt, typ bli diktator och förbjuda köttbullestekning eller bli terrorist speciellt inriktad på att bomba Mozartskivor. Men varje gång han diskuterade saken med sina vänner kom de fram till att de rebelliska planerna var alldeles för storslagna för att nånsin kunna fungera. Fabian kände sig bedrövad, och rökte shisha allt oftare för att tränga undan de förfärliga Mozarttonerna ur sitt medvetande.

En dag när regnet piskade ner från en ledsen himmel och stekosen från köttbullarna var på gränsen till det outhärdliga, kom en vändning. Fabian var ledig från skolan och hade planerat in en heldag tillsammans med sina dreads, men stördes av ett plötsligt telefonsamtal. Det var Krille, Fabians koola kompis.
- Hallå hallå hej vet vetu vad? tjöt Krille upphetsat.
Krille hade jämt en massa konstiga saker på gång så givetvis visste Fabian inte. Dessutom hörde han att Krille var uppspeedad.
- Har du tagit ett uppåttjack nu igen? muttrade Fabian bistert.
- Nähä! Nähä! utbrast Krille, uppenbart skyldig. Men jag har kommit på värsta grejen, du måste komma hit!
Eftersom Fabian visste att hans vän inte kunde ta ett nej, kysste han sin shisha adjö och traskade sedan iväg mot Krilles hus.

Hela huset dunkade i takt med den vidriga technomusiken och Fabian log ursäktande i förbifarten till Krilles föräldrar som satt uppflugna i tevesoffan, utrustade med hörselskydd.
Utan att ens försöka kontakta idioten travade Fabian fram till stereon och dödade musiken. Ett tystnadens tjut fyllde öronen. Båda grimaserade.
- Nå? sa Fabian strängt med armarna i kors över sitt klena bröst.
Krille såg sig förvirrat omkring och insåg sedan att han befann sig i sitt rum och att hans vän pratade med honom.
- A-lagarna! A-lagarna! grymtade han.
- Eh?
Fabian kunde inte tro sina öron. Hade han kommit hit för att höra på nåt jäkla knarkarjidder om a-lagare?
- Ut med språket! vrålade han och drog Krille i ena örat.
Krille blev sur och gned sitt ömma öra. Sen berättade han om sin storslagna plan.

- Där är dom! väste Krille och pekade på a-lagarna som satt på parkbänken.
Pojkarna spankulerade fram till dem och Krille riktade in sig på flockledaren och började prata med denne, till synes helt spontant. Han hade med sig lite mjöl som han påstod var kokain och flockledaren visade ett stort intresse för detta.
Fabian smög fram på tå till den håliga eken där Flaskan fanns. Hans stack ner sin smala arm i hålet och halade fram stöldgodset. Snabbt kontrollerade han att det verkligen var rätt flaska, och jodå, det var Flaskan. En döskalle prydde den, och där stod klart och tydligt att det var Mozart och köttbullar den utrotade.
Nöjt stoppade han ner den i sin axelremsväska och gick bort till Krille, ryckte denne i ärmen. Det var dags att gå.
Flockledaren jiddrade nåt om att det var good shit och skrek att han såg lila kaninbebisar och nakna damer kika fram bakom trädstammarna. Pojkarna skakade sina unga skallar och traskade därifrån.

Väl inne på Fabians rum fnissade de båda som småbarn och turades om att känna på Flaskan. De kände dess mäktiga tyngd, den lena svalkan mot sina handflator. Båda visste att detta var den slutgiltiga Lösningen.
Ute i köket spelade Fabians mamma Mozart på högsta volym och stekte köttbullar. Med en beundransvärd smidighet lyckades gossarna övertala modern om att Flaskan var en gammal relik från Mozarts dödsbo. Hon blev eld och lågor och tjöt ”botten upp!”. Sagt och gjort, på tre röda sekunder var Flaskan tom och pojkarna stirrade spänt på henne. Kvinnans huvud började snurra runt runt i en väldig hastighet och ett helikopterljud uppstod. Hela rummet började snurra och med ett ”KABOOM!” slungades modern in i köksväggen.
Förvandlingen var total. På darriga ben reste hon sig och började sniffa intensivt.
- Vad är det för en fruktansvärd stank? utbrast hon.
- Stekos från köttbullar, svarade Fabian lugnt.
- Fy Fabian! vrålade hon och rusade ut ur huset.

Senare samma kväll tände Fabian och hans mor en trevlig liten brasa ute i trädgården, bestående av samtliga Mozartskivor. Sen beställde de pizza.
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.