Du klär dig i en hesiterande inhalation och dina nerver hänger slarvigt slängda över dina axlar. De mörka ringarna runt dina en gång leende ögon vittnar om att du inte längre minns vem du är eller varför. Apatiskt och indolent rör du dig mot utgången. Vänthallen är full, din plats är tagen av en väntande man med väskorna tomma och det förflutna ikapp.

Du stelnar till, vänder dina handflator mot en grå himmel. Där står du, precis så, tills händerna äntligen känner tyngden av de tårar som aldrig föll till marken.

Vindarna i dina drömmar glömde lidelsen i din själ och den mörka delen av dygnets timmar som du älskade tog sin början.

Du är öde, ditt liv aldrig mättat. Kvar lämnas ingenting, ingenting.