I cafefåtöljen
blöder jag
spricker från kant
till
kant

och jag vet
att flickan mitt emot mig
ser regnet falla
innanför mitt bröst

Det är kasten
mellan
himmel och helvete
som känns

det är sanningen
om att förlora människor
och de ändlösa turerna
inom en själv

Jag har glömt hur
det känns att andas
när man menar det

Och jag gick vilse
i min säng inatt
letade efter någon
att brinna för

så jag vaknade
med huvudet vid fotändan
och förstod att detta
är en tid för
avslut och nystarter

jag vet bara inte
var man
börjar
och
slutar