Snart ett år gått sedan du lämnade oss.
Jag har forfarande inte förstått att jag aldrig får se dig mer i det här livet.
Du lämnade ett stort tomrum efter dig och det går inte att ersätta.
Försöker att glädjas åt minnen som lever kvar och hittar bilder i min hjärna som jag önskar blir levande igen. Du fattas mig. Vill berätta allt det här hemska som hänt för dig.
Det var du som låg där. Ändå förstår jag det inte.
Fast jag såg det med egna ögon, hade min hand på din kalla kind.
Hur ska jag fylla tomheten som finns här efter dig? Det är du som ska fylla den. Ingen annan kan göra det. Det tillåter jag heller inte.
Jag längtar till den dag då vi får ses igen.
Jag får vänta en stund till...