Så sa hon alltid

men jag förstod aldrig riktigt vad hon menade

Tänkte

vad finns som är viktigare än längtan

och därtill glädjen när man äntligen är framme

Jag visste ju

det är förvisso inte lika ljuvligt efteråt

när allting lagt sig och ett antiklimax uppstår

innan man hittat något nytt att blicka fram emot

när det bara är vardag

men ett liv utan längtan

är väl inget liv

och därför var det värt det

Så småningom försvann hon

hörde inte längre hennes röst

eller slutade lyssna efter orden

Hade väl inte tid

När så stunden kom

då jag plötsligt insåg att jag var medvetet närvarande

här och nu och ingen annanstans

det var förresten bara häromdagen

förstod jag henne för första gången

kände ruset inlindad i stillsam lycka

nådde klimax i takt med livet självt