Det börjar hemma strax innan matchen. Eva, Patriks flickvän och tillika mor till hans treårige son Lukas, tjatar om att han lovat att vara hemma just den här kvällen.

Men helvete, kan kärringen sluta tjata. Hon må ju fatta att planerna för ikväll inte går att ändra på. Va faan, jag ska inte behöva påminna henne om att Giffarna spelar ikväll igen. Det vet hon. Läs tidningen för helvete. Vem missar det?

- Men Patrik, kan du svara när jag frågar? När sa du att du skulle på match ikväll? Lena och jag har ju bestämt sen länge att vi ska...

- Men för helvete Eva. Du vet mycket väl att Giffarna spelar ikväll. Inte en chans att jag stannar hemma då. Morsan din då, hon som ändå så gärna lägger sig i vårt liv, hon kan väl släpa sig hit och passa Lukas. Eller grannen, han verkar ändå aldrig ha nåt särskilt för sig.

- Mamma är sjuk, Patrik, det vet du. Faan också, du ska alltid ha det som du vill. Kan du nån gång tänka på mig, och på Lukas? En match måste du kunna missa, dom spelar ju...

- Stäng igen nu för faan innan jag gör det på dig. Håkan är här nu. Tja, kommer hem vid tio.

Hm... näe, det här känns inte rätt. Den här Patrik har ingen familj. Det har han inte lyckats skaffa än. Och han kanske inte ens vill. Han prioriterar nog annat i livet; grabbarna, ölen, fotbollen, jobbet på elfirman. Patrik prioriterar det fria livet. Och om han mot förmodan skulle vilja ha familj ser oddsen inte särskilt bra ut, åtminstone inte om han har för avsikt att träffa nån på krogen, eftersom han blir aspackad och odräglig som ett svin varenda gång han dricker. Så jag börjar om. Det här är berättelsen om Patrik. Den börjar hemma hos honom där mobilen ringer. Det är Patriks kompis Håkan som undrar om han är redo.

- Tjena Håkan! Ja, för faan, jag är grymt laddad. Giffarna vinner lätt ikväll. Ja, sen blir det krogen. O'learys eller? Skulle sitta fint med lite fitta eller hur!? Äh, håll käften! Skiter väl jag i om jag blir packad. Brudarna ser väl ändå ingen skillnad! Okej, jag är klar om tio, ses då! Tja!

Vad faan menar Håkan med att jag alltid blir för packad för att ragga? Ska han säga, han har väl inte satt på nån på flera år, trots att han har Lena... Jävla idiot. Men han är rolig, Håkan. Ja jävlar... Shit, han är snart här. Måste hinna svepa bärsen först. Raka mig skiter jag i. Skägg är mäktigt. Skägg är makt. Jävlar vilken höjdarmatch det blir ikväll. Enköping kommer loosa stort. Fy faan, Giffarna kommer rensa banan med dom. Pissa på dom säger jag. Ja jävlar. En riktigt höjdarkväll blir det!

Vänta nu...det här känns inte heller rätt. Det blir för intellektuellt. Har Patrik verkligen förmågan att reflektera så djupgående som ovan beskrivits? Har han verkligen tillräckligt med kapacitet i sitt lilla inskränkta tankesystem för att klara av reflektion av detta slag? Näe, jag tror inte det. Han utstrålar inte det. I Patriks värld existerar inga metatankar, ingen metakommunikation. I Patriks värld är det faktiska uttryck som gäller; faktiska uttryck, spontana rop och känslostyrda läten. Patrik existerar helt enkelt bara genom kommunikation med andra, låt vara envägskommunikation i många av fallen. Han finns inte annars. Så jag börjar om igen. Det här är berättelsen om Patrik. Och eftersom han inte verkar ha förmågan att reflektera, inte existerar när han inte pratar till eller med andra, finns det liksom inget att berätta om förrän han är på plats bland sina mer eller mindre likasinnade vänner, på Sundsvalls stadion, ruskigt redo för dödskampen mellan segertippade Giffarna och Enköping. Här nedan följer en redogörelse av essensen i det som Patrik bidrog med under denna varma, ljuva fotbollskväll:

-Men för helvete, domarjävel. Ser du ingenting din jävla idiot? Han fällde ju Patriksson. Näe, ut med packet. Ut med domarjäveln från plan.

-Låt han ligga. Ligg där och kvid, haha! Hoppas han inte tar sig upp mer, faan va skönt det skulle va!

-HEM OCH SPEGLA DIG DIN JÄVLA BÖG!

-Men helvete, din inkompetenta jävel, ser du inte att Edström är fri? BYT KAAAANT!

-Men domarjävel...UT MED PACKET! Låt negern få döma istället. Det kan ju inte bli sämre. Åh...

-Äh, jag måste faan pissa...

Dessa fem kärnfulla uttryck återkommer ett par gånger under kvällen, varvade med ett antal hatmörka, endorfinfyllda, segersträvande ögonkast, kastade mot sina vänner från vilka han får gensvar antingen genom små osäkra stödgarv (eftersom dom vet hur stökig Patrik kan bli)  eller genom liknande skrik ut mot planen, mot den inkompetenta domaren och mot bögen med det blonda håret som står i mål för Enköping. Mer produceras inte den kvällen.

-Ööh, Håkan, vart faan gick Patrik?

-Vet inte. På dass kanske. Eller på krogen.

Ja, han gick på krogen. Han tog sitt mäktiga skägg och sin testosteronfyllda hydda och gick på krogen, där han tankade i sig ännu några fler bägare och därefter såg livet genom än blankare och dimmigare ögon.

Om två veckor är det match igen. Kanske sitter jag där även då, snett bakom Patrik och hans vänner. Kanske kommer jag även då att heja på motståndarlaget, som för att - i brist på andra medel - ge igen. Vågade jag skulle jag ha en motståndarlagsflagga i handen att vifta i Patriks ansikte, eller tacka honom för att han bidrar till en så glad stämning här ikväll, med sina mogna, glada utrop. Fast när jag tänker efter är det här ganska barnsligt. Det är egentligen riktigt barnsligt att tillåta att Patrik och hans vänner tar av min energi. Framför allt är det ju inte Giffarnas fel. Alla människor är lika mycket värda. Vissa är dock kvar på apstadiet och Patrik är en av dom. Det är bara att acceptera. Det får bli ännu en berättelse efter matchen istället (som skrivs med syftet att lugna mig själv) och under matchen ska jag vråla HEJA GIFFARNA...FÖR HELVETE!