inatt kom snön till Stockholm igen och jag vaknade väldigt dyster. Igen. Så har jag varit de senaste dagarna och jag vet inte varför. Jag känner mig som en ilsk grävling som väckts ur den godaste sömnen på länge. Jag sover och sover men får ingen styrka av sömnen. Jag har tankar och känslor som bubblar inombords men de kommer liksom inte ut, för jag vill pressa fram dem och jag vet att pressar jag mig själv sluter jag mig helt och blir en liten tyst mumie. Mitt hår har tappat glansen, jag känner mig helt tom inuti. Ett bomullstäcke i huvudet och jag blir aldrig kvitt tröttheten. Lider jag brist av något? Ja, motion. Men jag ser ingen styrka att ta tag i motionen och jag vill inte ha predikningar om att det bara är att ta tig i det och tvinga sig själv, för jag vet redan det. Men jag måste få göra allt i min takt. Och min hälsporre gör ju inte motionerandet bättre. Jag hade kommit igång och så gick hälen sönder och nu fan kan jag knappt gå hem från tunnelbanan utan att det smärtar. De gånger jag försökt mig på längre promenader bryter foten samman efter fler steg än de hem från tunnelbanan så jag ska simma. Bara jag tar mig till simhallen. Jag känner mig så fattig på lust ork och intresse för att göra annat än att bara lägga mig under täcket för då kan jag i alla fall sova bort de tråkiga dagarna och kvällarna. Jag är trött på allt. ALLT. Ta mej fan varenda sak jag kan tänka mig att göra är jag trött på.
Jag åker till jobbet och knappt har jag hunnit fatta att jag är där förrän jag får åka hem igen och sen åker jag hem och tittar på timmarna medan de går för sen ska jag tillbaka till jobbet igen för ytterligare två timmar av att inte fatta att jag jobbar och sen hem till kvällen och då vill jag sova så att jag kanske kan orka mig ur sängen i tid nästa morgon.
Jag kommer inte ur sängen. Jag har väckning en timme innan jag ska åka men kommer upp när det är max en kvart kvar och då måste jag TVINGA mig själv att kliva upp för en stor del av mig är på väg att somna om och skita i att ta mig till yrket. Jag kan inte komma försent. Då straffar jag hela företaget och då har jag snart inget jobb kvar så jag kliver upp en kvart innan jag ska gå, klär på mig, tar en kopp kaffe och kanske en frukt och sen går jag till bilen.
Min livsbild har gått sönder och jag går sönder mer och mer för var dag som går och jag hoppas att min tunnel slutar med ett ljus och inte en vägg. Den väggen har jag träffat förr och jag trodde att jag gick in i rätt tunnel den här gången men det är bara tungt och jag ser inget slut, jag försöker att inte stressa eller pressa mig själv men slutet kommer ju aldrig. Jag vill nå nästa vägskäl och hitta en vidare tunnel för den här har smala väggar.
Trots att solen skiner från klarblå himmel är det dimma inuti mig.
Trots att jag är kär och galen och har världens bästa familj simmar jag i en isvak.
Trots att jag har det bästa yrket som jag älskar hittar jag inte tändstickorna till mitt ljus.
inatt kom snön till Stockholm igen och jag vaknade väldigt tung i huvudet. Igen.