jag lever ett lugnt liv
här på Tavastgatan 18
om morgnarna, dagarna, eftermiddagarna
och kvällarna
jag diskar mitt använda porslin
fnular med sängkläderna
och undrar vart dagarna tar vägen

ja, det är väl ett lugnt liv
här på Tavast
en bit närmare vuxenvärlden,
ensam när jag vaknar,
ensam när jag somnar
med ett närvarande ok på mina axlar
och en gigantisk längtan bort

på dagarna andas jag samma luft
som 16 andra kroppar i ett klassrum ute i Rissne
och även om jag är närvarande kan
jag ibland inte låta bli att tänka mig bort

jag har oönskade upplevelser
av omedveten mobbning
och dystra tankar inuti
som bottnar i högstadiet

kall gatsten har givit mig
urinvägsinfektion
som letat sig upp
till min högra njure
och där sitter ärret ännu kvar

jag har fått min morbror att
vakna
och tro att han befann sig
mitt i ett krig
då flickan, lilla jag
skruvat upp volymen på stereon
och sedan tryckt på play
och nog minns mina föräldrar
dagen då de hämtade en i ansiktet
blodig dotter
hon som sett sin morbror raka sig
och tänkt att det ska hon med

ett busigt barn var jag som
slet av pappas LP-spelares axel
och kastade stiftet under soffan
en Bang&Olufsen spelare är fel spelare
att ha sönder

jag var ett öronbarn
rör, rispapper och ny trumhinna
trots det är min hörsel ändå inte bra
och läkarna har här ett misslyckat objekt,
en trumhinna med hål som vissa dagar för olujd

jag har vuxit upp
blivit mer än en halvfärdig frukt
som nu hänger på min kvist och lever
glatta livet

jag har redan lekt älskarinna
nitton år gammal finns inte nyfikenheten
kvar
jag har lärt
jag som en gång miste tron på klassamhörighet
fann den väntandes på mig under gymnasieåren
och trots all ilska, allt hat jag känt under
slutproduktionen i trean
har samhörigheten vuxit sig stark
och när studenten kom
var jag inte alls redo
för avskedet som väntade

jag har aldrig funnit alkohol och fylla
som ett annat sätt att leva
full flicka tappar kontrollen
och det klarar hon inte av
visst det händer
men min första ägde rum förra året

jag har funnit mig själv i några få mäns armar
andats i otakt med dem
hört dem stöna i mina öron
och jag har stönat lika högt tillbaka

även om jag bara har funnits på jorden
i snart tjugo år
så har jag levt,
ibland som någon som funnits här mycket längre
men det finns stunder då jag inte är mycket visare
eller vuxnare än flickan jag passerade på gatan i morse
flickan som höll pappa i ena handen
och tröstande nallen i den andra
ibland kan jag inte förstå hur jag har hamnat här
hur lilla jag på fem år kan ha ett yttre som säger
att jag är tonåring på väg in i mitt tredje decennium

jag har hittat kärlek
där jag trodde bara återstod sorg
jag har fått lycka att fylla hela mig med
trots att jag lagt av med den typen av
känslor för länge sen
och idag finns det någon i mitt liv
som jag aldrig trodde skulle finnas här
en man som riktar om mina perspektiv
som får mig att tro på det omöjliga
som skakar om mig och får mig
att vilja allt det jag förr
sagt nej tack till

visst är livet lugnt här på
Tavastgatan 18
i alla fall utåt sett
och så kommer det nog också att förbli