en mörk gata
ligger framför mig
och jag försöker
gå de första stegen
framåt
men det tar stopp
det är fysiskt omöjligt
jag vill stanna kvar
där jag är
för kanske kommer
det som finns
där framme inte vara som det
jag har här nu
och då vet jag inte
om mitt hjärta
klarar av resan

idag står du bredvid mig
skrattar och förstår
allt jag går igenom
men om jag fortsätter framåt
kanske du stannar kvar
och jag blir ensam

igår grät jag mot din axel
utan att du kände det
mina tårar rann bara inuti
för jag visste vad som väntade mig

jag ser ett ljus lite längre fram
kanske kan det vara så att du sprungit
i förväg
för att tända lyset så
att vägen inte skrämmer mig

kanske
eller också är det
bara en illusion för att få mig att gå framåt
och inte stanna stampandes kvar
i mitt förflutna

när släpper rädslan
att förlora dig