Hon sjunger med min farfars barndoms röst
Hon sjunger om nu och om det som en gång var;
En bild av svart-vita dar

Ibland visar hon upp sin botten, en tavla av bara fötter från heta sommardagar.
Ibland visar hon upp ett svindlande djup, historier om sjunkna skepp lever vidare från barnamun till barnamun.

Hon är Tornedalens bästa vän och ständige motståndare,
en livsgnista av hopp om den största laxen.

Tusentals eldar har brunnit vid hennes sida,
falukorvsdoftande samtal medan kaffepannan blir alltmer svart av sot.

Hon har burit stockar som blivit våra hus,
hon har burit våra skidor ovanpå hennes kalla vattnet.

Alla bär vi på ett vrede och så även hon,
Vassa isflak om våren angriper bropelarna som gett henne djupa sår.

Hon har stulit fotbollar, fiskedrag och min första tomma öl,
Hon har betalat med ljusa minnen av skratt och lycka.

Utanför Lauris bastu beundrar vi henne bäst,
när solen alltid står över horisonten och natten är ljum.

Än sjunger älven och jag kommer alltid att höra henne,
även om jag flyttar till varma, salta vatten.