I sjuttioen dagar har jag kämpat. Måste alltid hålla mina tankar i styr. Så fort jag låter mina tankar vandra fritt så färdas jag tillbaka till den dagen.

Jag ser min bror som sätter sig bredvid min säng och väcker mig med sprucken röst.
Jag ser min förtvivlade mamma möta mig i hallen när jag kommer hem.
Jag ser min pappas vita hud och jag känner hans kalla fingrar i min hand.
Sjukhusgolvet är hårt och kallt när mina ben slutar bära mig. Ljuset bredvid sängen skänker mig lite tröst men jag kan inte längre minnas varför.

Jag försöker tänka att du är större än livet, pappa. Men livet lämnar mig inte ifred.

Varje gång telefonen ringer har någon jag älskar dött. När jag sätter mig bakom ratten ser jag dem jag älskar gråtandes vid min brinnande bil. Och då jag känner att jag lever minns jag snart att alla en gång kommer att dö.

Jag kommer att kämpa i tusen dagar till, jag hoppas att jag någon gång får vinna