I ankomsthallen på Arlanda väntar jag på henne.
Amsterdam. 23.00. Inflygning. Landat.

Hon kommer i rullstol en halvtimme senare.
Ler vänligt men ansträngt. Vi rullar mot parkeringen.
Det enda hon får ur sig är
- Du har hål på strumpan.

Dagen efter handlar jag mat frukt och grönsaker.
Stor grönrandig vattenmelon väger tungt i kassen.
Hon sticker kniven i den och skär bort skalet.
Ger mig en röd klyfta och skär till sig själv.
Bjuder mig sin egen kopp med kaffe.

Hon ber mig komma tillbaka för att flytta runt en del
möbler. Vi skiljs vid dörren. Jag får en puss.

I hissen ned rullas vårt gamla förhållande upp
likt en kortfilm. Är åtrån åter väckt?

*

Hennes dörrkedja rasslar, olika lås klickar och låter.
Det dröjer länge innan hon kan öppna. Likt en ballerina
är hon klädd i vita trikåer, tjocka vita strumpor och en vit topp.

- Hej! säger vi båda, nästan i samma andetag. Vi ler osäkert.
- Kom in!

Jag ser tavlor på de orangea väggarna och blommorna
verkar fräscha och må bra. För övrigt verkade det vara
mest kaos i hennes hem: en osorterad loppmarknad.

- Lädersoffan framför blommorna, fåtöljen i hörnet vid
lampan och den lilla rosa soffan mittemot teven.

- Kan du hjälpa mig flytta dem?
- Javisst.

Vi äter först lite färdiggrillat och sen sätter vi igång
med ommöbleringen.

- Det börjar likna ett hem, utbrister hon när vi är klara.
- Ja.
- Vill du ha en kopp te?
- Gärna.

Efter några minuter kommer hon med varmt vatten,
socker och tepåsar av exotiskt slag; allt serverat på
en silverbricka. Det ligger ett lock över koppen för att
hålla värmen. A Big Cup of Tea finns dekorerat på kopp
och fat. Tekoppen är den stora som jag hade hemma i
många år och som hon envist hävdade var hennes...
Jag säger ingenting om vad jag kommer ihåg.

- Köpte billiga strumpor på Prylis, säger jag. Se här tre
svarta par, ett brunt och ett grått. Kostade bara tio
kronor styck. Jag har provat, dom är bra.

- Hm...

- Expediten berättade att det är vanligt att kvinnor
lånar männens strumpor. Intressant att höra; jag har
alltid undrat vart strumporna tar vägen...men det förklarar
ju inte varför jag bara har udda och enstaka i min strumplåda.

- Nä.
- Vad tycker du om dom?
- Dom vill jag gärna ha.
- Men...skulle ju bara visa...ok, vilka vill du ha?
- Två svarta, en brun och en grå.
- Jaha, då är det bara två svarta par kvar till mig.
- Fanns det inga vita, undrar hon.

Vi lägger oss ner i var sin soffa och fördriver tiden en stund
framför hennes nya digital-TV; en 42-tummare.

Sedan är det dags för mig att cykla hem.

- Är du bussig och tar med dig två soppåsar.
Sopnedkastet finns vid entrén.

- Puss och kram, säger hon. Jag säger detsamma
och pussar henne lätt på kinden och åker ned
med hissen.

Väl utanför huset och vid sopnedkastet upptäcker jag
att soprummet är låst. Jag ringer hennes mobil för att
be henne komma ned och öppna. Men hennes mobil
spelar bara glad musik.

Så där står jag med två soppåsar. Jag klämmer
fast dem på pakethållaren och ger mig iväg.

Puss och kram, hade hon sagt.