När jag tänker på ett problem
tänker jag också att det finns en lösning
Samtidigt som problemet existerar, finns det också en lösning
Det är tryggt att veta

Jag ser problemet som en jättestor hög med något odefinierbart
Den ligger mitt framför mej
blockerar min sikt framåt
Den är så stor att jag kan inte gå över, och jag kan inte se runt den
jag vet inte vad som gömmer sej på andra sidan problemet



Om jag tar ett steg framåt, ett oväntat steg snett framåt
inte i mina vanliga spår rakt fram och sedan ytterligare ett
då kan jag se lösningen!
Lösningen kanske inte finns där jag förväntade mej
inte hellre ser den ut som jag trott
Den är verkligen oväntad
men verklig!

Lösningen är som en stor grop, dit jag kan skyffla ner
allt det odefinierade som är problemet
När jag är klar
är marken plan igen, och jag kan ta mej vidare



Att titta bakåt, föll mej först inte in
Men, om jag tittar i backspegeln
Är de flesta problemen som jag stött på
numer bara mark som jag lätt kan gå på