Högt uppsatta politiker menar att man som arbetslös är en lat parasit. Samtidigt sitter de själva med minst dubbla eller trippla normala årslöner.

Man kan undra, har de någonsin varit arbetslösa själva? Eller dömer de bara utifrån utsikten från sina höga hästar?

Det tycks som om många politiker föds till sin roll, på samma sätt som kungligheter. De växer upp med slipsen runt halsen och närheten till den vanliga människan är någon sorts utopi som de av rädsla aldrig utforskar.

Sen målar de upp oss vanliga dödliga, vi som på sätt och vis är deras arbetsgivare och de som väljer dem till sina fina poster  -  vi är någon sorts marodörer som underifrån saboterar vårt samhälle, vi är lata och vi är parasiter, vi fuskar med alla bidrag (även om vi förmodligen betalar tv-avgiften och köper vår Toblerone med egna pengar) vi är bovarna i dramat.

Det är rätt intressant matematik det där med arbetslöshet, lata parasiter och mängden jobb som faktiskt finns att få.

Idag när jag slog upp  Platsbanken, Skellefteå -kunde de stoltsera med 97 jobb! Det är alltså en si så där 2% av traktens öppet arbetslösa som kunde få jobb om alla jobb söktes och tillsattes.

Låt oss då för roa oss med att säga att på platsbanken finns bara 1/10 av de arbeten som faktiskt finns i verkligheten det skulle alltså bli nära 1000 jobb som fanns i Skellefteå med omnejd och då hamnar vi på ungefär 3000 arbetslösa när alla dessa jobb tillsatts.

Så i Skellefteå finns det några tusen lata, parasiter? Du står förmodligen bakom en när du handlar på COOP, din kusin och bästa vän, din make/maka. Ja alla är dom lata och suger ut samhället på pengar. Låter det rimligt i dina öron?

Är man värdelös för att man är arbetslös? Inom kort efter att man blivit det tror man i alla fall det själv, ens egna samvete och självkänsla trycker ner en långt ner i skorna, samtidigt som media och politiker hjälper till att pressa på med massiva krafter uppifrån.

Jag har varit arbetslös ett antal gånger under relativt korta perioder. Jag har sett mig själv ramla från en normal höjd av vanligt vardagligt mänskligt värde till en skugga av mitt sanna jag. Har känt rodnaden stiga på kinderna när jag sitter på intervju och försöker göra ett så gott intryck som möjligt och hoppats på nåd från människan framför mig,  han/hon med makten.

Jag vet med största säkerhet att jag inte är lat. Jag är ingen parasit. Ingen bidragsfuskare. Kanske är jag ett offer för svåger-politiken, eller mitt nätverk består kanske av fel kontakter, eller kanske har jag en miss i protokollet för att jag inte blivit ingenjör? Men kom inte och kalla mig slö, lat och parasit -för jag gör rätt för mig varje dag oavsett om jag för tillfället har ett arbete eller söker efter ett.

Kom ner från era höga hästar och lev ett liv utan semester och människo-värde och därefter fråga vem som är parasiten?