En flicka sitter på en förstubro
en liten tös som vill gå på kalas.
Därinne genom fönstrets blanka glas
ser hon sin ena, nya, vita sko.

Den andra skon är slängd i grisens ho
där stians gröna flugor kring den dras.
I tårar av den dröm som gått i kras
försvinner hennes sista hopp. Och tro.

Hon skulle svävat in i slottets sal,
efter en månskensfärd i charabang.
Men klänningen är lämnad in på tvätt.

Så balen kommer inte ens på tal.
Det faller aldrig någon skir volang
kring flickans vita lackskinnssko, så nätt.