Där stod du
halvvägs ut, halvvägs in.
Du hade Den sekunden på dig
att avgöra hela vår framtid.

(Brydde du dig om att ta rätt beslut
eller agerade du i stridens hetta?)

Hur många gånger
var det inte Jag som stod där
med klumpen i halsen
och blicken bestämt fäst på en fläck i tapeten?

(Hur många gånger
var det inte Jag som tänkte ta
första steget till det sista?)

Hur jävla ofta
intalade jag inte mig själv
att det var det enda rätta.
Något som Måste ske.
En obligatoriskt handling.

(Gjorde jag det inte nu skulle jag göra det sen
det visste jag ju..?)

Om jag nu ändå tänkte ta det steget
varför gör det så
JÄVLA ONT!?

Det hade säkert gått så mycket lättare
Om du inte plockade upp telefonen mitt i natten
och viskade ditt namn i min dröm
när jag svarade i sömnen.

Det skulle gå så Jävla mycket bättre
om du inte fyllde ditt blod med konstgjort adrenalin
anklagade mig för undergången av ditt hjärta
pekade ut mig som en kärlekens bödel.

Och om du slutade skicka dina sms
som om det var precis som förr
skulle det vara så mycket enklare
att RADERA HELA INKORGEN.

Lät du bli att berätta att du saknar mig
skulle jag kanske kunna Sluta sakna dig!
Det är inte rättvist när du saknar mig


och


HELA MIN VÄRLD saknar dig!