Det finns inget som skrämmer mig så mycket som döden, ändå borde jag vid det här laget ha accepterat den. Min rädsla är stor, men ändå försöker jag nå den, genom att ibland tappa hoppet och försöka. Men snart ångar jag mig och då kan det vara för sent. Döden lockar mig med sina ord om det ljuva, det lätta. Dess begär slukar mig, tar hela min själ och färgar den svart. Men nu ska jag kämpa, igen och igen kommer jag falla men en dag ska jag kunna le och säga att jag mår bra. Alltså på riktigt, inte bara för du ska sluta oroa dig, utan för att jag mår bra och är lycklig!