Luften från tavernan började göra mig hungrig. Nu hade jag väntat i snart en timme på att tåget skulle komma in. Precis när jag bestämt mig för att gå och ta en kopp kaffe och en smörgås hörde jag ett muller i fjärran. En ny arbetsdag var i antågande.

Jag hade precis börjat samla ihop mina saker och sakta gå mot den sista vagnen i tågsetet då jag såg en av mina värsta konkurrenter närma sig. Det var Andy som kom springande. Med ett flin på läpparna gick han in i nästa vagn och snart hade tåget fått upp full fart.

Typiskt min otur att just han skulle vara med på \"mitt\" tåg. Detta skulle bli en jobbig dag!

Medan jag satt där och tittade ut över det sönderbrända landskapet som for förbi, tänkte jag på hur grönt och frodigt det hade varit när jag anlände till Grekland. Det hade varit tidigt i april och fortfarande ganska kyligt. Jag brukade ligga på stranden med en filt under mig och en filt i beredskap ifall solen skulle gå i moln. Men så småningom kom sommarvärmen och den sommaren fylldes akutmottagningarna av människor som inte tålde värmen.

Jag började fundera över om jag verkligen trivdes med det här jobbet. Egentligen passade det inte mig eftersom man måste vara tuff, påflugen och inte rädd för konfrontationer.

Efter ett tag släppte känslan av vilsenhet och jag började plocka ihop mina pamfletter som jag skulle dela ut till de turister som var med på tåget och förhoppningsvis ville ha någonstans att sova i Aten innan de luffade ut på öarna. Jag undrade hur många pamfletter jag egentligen hade delat ut under de fyra månaderna jag arbetat. Idag hade jag tänkt slå mitt personliga rekord och ta med fler gäster tillbaka till hotellet än tidigare. Det var bara Andy som oroade mig lite, jag hade tidigt lärt mig att undvika honom. Hans metoder för att sno mina gäster och ta med dom till sitt hotell var minst sagt fula.

Jag började sakta gå framåt i tåget och då jag försökte komma ut i slussen mellan vagnarna upptäckte jag att dörren var låst. Jag stod som handlingsförlamad i ett par sekunder innan raseriet kom över mig. Andy din... Vad skulle jag nu göra? Mina grekiska medpassagerare undrade förstås om jag hade blivit galen, där jag stod och svor på svenska. Eter att ett par grekiska herrar så hjälpsamt försökt öppna dörren med handkraft och en del grekiska svordomar, gav jag upp. Han hade gjort det igen! Det var inte annat att göra än att sätta sig ner och känna sig besegrad.

Det första jag såg när tåget stannat på stationen i Aten var Andy som stod omgiven av - turistpolisen. (Jo det fanns/finns såna i Grekland).

En av de uniformerade männen stod och viftade med en beslagtagen kupényckel i handen och skrek både begripliga och obegripliga ord på grekiska till Andy, som hade sjunkit ihop en aning och inte längre såg lika stursk ut. Lite längre bort på perrongen stod en grupp tågluffare och såg vilsna ut.

Med ett flin på läpparna gick jag förbi Andy och förklarade för gruppen att ett litet missförstånd hade inträffat och att jag skulle ta dem till ett av de bästa och billigaste hotellen i Aten.

Visserligen slog jag inte mitt rekord den dagen men det var värt det bara för att se Andys min när jag drog iväg med hans grupp. Senare på kvällen när alla vi tillståndslösa svartarbetare från större delen av norra Europa och USA träffades på den vanliga tavernan för att dricka öl och spela backgammon startade jag en insamling till Andys böter. Trots att vi var de värsta av fiender på dagarna var vi de såtaste av vänner på kvällarna.

Nu 25 år senare kan jag påminna Andy om den här tiden. Det var ett spännande äventyr som vidgade vyerna. Vi brukar tänka på de här åren som B.C. (Before Children).